Det där livet igen.

Jo jag undrar ibland vad jag håller på med.
Sitter på ett hotellrum i Israel efter en heldag med öl och god mat, hav, sand mellan tårna, mera öl, sightseeing, och ja, jag är "på jobbet".
Bläddrar i nya Climb med coolaste Hilde på framsidan och ett reportage från drömmarnas Bohuslän.
Njuter av min löneförhöjning och undrar samtidigt hur fan jag ska lyckas ta ut mer semester i höst.
Våren har gått i cykler. Jobb, jobb, jobb. Sen kommer helgen. Då ger jag mig fan på att jag ska leda trad grad 6, kastar mig upp någonstans, onsight eller gamla projekt eller vart som helst. Antingen kommer jag tre steg och firar av igen. Eller så smyger jag uppåt livrädd, hänger i säkringarna, går ner och hämtar upp fler säkringar, bökar och blir arg på mig själv.. och klättrar efter det en helt underbar led i femmaregistret som känns sådär precis lagomt svår och njuter som faan. Jag förstår ju precis vad som krävs. Man kan inte bli bättre när man klättrar varannan helg. Jag vill klättra mer. Men vart är den tiden? och vart är den energin?
När jag bläddrar vidare i Climb så suckar jag över mig själv. PÅ MÅNDAG DRAR VI, jag och Ellen ska ut på äventyr i öst fyra veckor. På nåt sätt måste jag få ner klätterskorna i cykelväskorna, annars dör jag.

NAtti natti.

Nervös

Sitter och funderar lite på den där Nervös-känslan.

Jag börjar oftast bli nervös redan när jag bestämt mig, kanske kvällen innan när jag vet att ett ledpress väntar. Svårt att sova, gnisslar tänder. Vaknar och får inte i mig någon frukost. Mår illa. Skitnödig. Ont i magen. Försöker komma på ursäkter. Dålig dag. Fel väder. Fel säkringar.

Varför backar jag inte då? Varför är jag så trotsigt på, varför ger jag mig inte och åker och badar och bara har det bra istället? Eller bara klättrar fina leder på topprep?

Jo, för att jag vet att den där leden, den kommer ligga kvar där i bakhuvudet ända tills jag satt den. Den kommer aldrig ge sig, den kommer hånflina åt mig och åt mina ambitioner resten av mitt liv, den kommer fegförklara mig, peka finger åt mig och aldrig lämna mig ifred.

Så det är bättre att ta ett djupt andetag, och gå upp.

Sen kommer ju den där känslan på toppen, på stand, med utsikten, i solen, men känslan av odödlighet, känslan att ingenting är omöjligt, känslan att mitt liv är så sjukt djävla underbart, att Klättring är det absolut bästa som finns.

Den känslan går inte av för hackor, och är värd all nervositet i hela världen.

Kruxet är ju att även när jag gett mig av uppåt, så kommer mer ofta än sällan det lilla ordet -Ta! och så måste allt göras om igen från början en annan dag när jag känner mig stark..

Hånflinandes på rad i bakhuvudet just nu:
-Bergkirstis Polska, Svaneberget
-Jamspricka nr 2, Skälefjäll
-Sprickleden, Gylterud
-Laybacken, Årjäng

Akta er bara, jag kommer och tar er så snart det slutar spöregna!

Klubbresa till Bohuslän

Jag tyckte det var en fin idé med en klubbresa till Bohuslän, men vet faktiskt inte vart alla Jösserävar tagit vägen. Inte var de i Bohus iallafall. Tråkigt om klubben är i utdöende tycker jag. Men kanske att den återuppstår i höst, när inomhussäsongen börjar igen. Suck.

På parkeringen till Klättertorpet stod det iallafall 38 bilar på fredagskvällen. Fullt ös, och lika fullt var det tydligen vid klubbstugan. Måste varit nån slags rekord?

Jag åkte ner med en lång ticklist, men fick åka hem med en längre. Jamspricka nr 2 i Skälefjäll är fan inte att leka med! Känner besattheten komma krypande, känner hur det maler i bakhuvudet, hur jag resonerar med mig själv angående kompdagar, solskensdagar, semesterdagar och vad som är viktigt i livet. Är det inte självklart att klättringen är viktigast? Jag vet inte, men jag vet att det är klättringen som håller samman livet, som håller kursen, håller farten, håller ihop hjärtat med själen.

Ikväll kommer jag minnas smaken av havsvatten i Govik. Hettan från klippväggarna i Välseröd. Överflödet av leenden, ostar, oliver, vin, mat, mera mat och öl på kvällen vid torpet med alla underbara människor jag lärt känna senaste åren. Känslan av att toppa ur Järnkaminen, drypandes av svett, men med triumf i blicken. Onsight! Jag kan klättra trad onsight! och det är LYCKA! även om jag vill bli bättre NU och klättra hårdare, och smidigare, och modigare, och.. måste jag verkligen gå till jobbet imorn? ja jag kommer minnas räk och fetaost-pajen på Röe Gård, kommer minnas när snöleoparderna kastade sig över köttbenen på Nordens Ark, kommer minnas hur jag står halvvägs upp på Bergkirstis Polska och bävar för jag har för lite säkringar och de jag har är fel storlek och leden är så fin att man bara vill klättra och klättra och klättra för evigt..

men nu är jag hemma, och det åskar och blåser ute, och vallmon har slagit ut.

Flickan, hunden och korpen

Familjeterapi, Sulvik

Kvällsljus i Årjäng

Veden blev less på att jag ignorerade den, och hittade hem till vedboden helt på egen hand.

Lite uppdateringar, mest för mig själv. :)

Efter återbud om bakfylla och tidsbrist åkte jag själv till Sulvik igår med vovven.
Cloggade i linne och njöt av värmen.
Det var läänge sen jag cloggade, jag hade svårt att lita på systemet, drog upp jumarn och satte mig efter varje move för att känna mig trygg. Körde ett backup-rep med dubbelt halvslag i karbin, det var smidigt att ha två rep när jag bytte mellan grigri och jumar. Skulle dock hellre ha en trango cinch och slippa vassa taggar mot mitt kära rep. Önskelistan växer..
Hängde på leden Familjeterapi, nästan torrt och superfint. Korpen flög runt och skrålade ( hoppas få se deras ungar senare i vår) och Loka lekte i träsket nedanför klippan. Fin dag!

Lite klättring i Årjäng hanns med tidigare i veckan, ledde trad och kände mig lycklig och livrädd.

Lynnie Diamond är fortfarande dyblöt, kände lite på movsen, hade svårast för starten vilket ju är positivt, pillade loss en liten diamantsten som satt löst och fick ett något bättre fotsteg i det känsliga högre upp. Slutet är enkelt. It´s all in your head..
I huvudet samsas den stora frågan Varför? med olika riskscenarion. Jag blir nog aldrig någon tuff high ball-tjej. Kan dock inte släppa leden, den har bitit sig fast i bakhuvudet flera år och känns som en viktig milstolpe i min utveckling som klättrare. Får passa på när vi har finbesök med många crashpads så jag iallafall slipper oroa mig för att hamna på stenblockskanten och bryta fötterna. (För den som undrar så går de första 5 meterna inte att säkra på leden)

Gick instruktörskurs (inomhus) i lördags, kändes riktigt bra. Fick flera bra metodik-tips och bra genomgångar av ansvarsfrågor, försäkringar osv. Nu gäller bara att träna vidare så jag klarar examinationen i höst.

Ikväll har jag hand om barn och ungdomsgrupperna, tänkte att de ska få klättra ute för första gången. Jag var och kikade på falleberget på lunchen, ganska blött, men ändå någorlunda OK. Får se om de blir avskräckta eller klätterbitna på riktigt. Synd att vi har så få lätta barnleder runt Arvika.

Vårkänslor

Det liksom pirrar i hela kroppen, när man vaknar på morgonen av att solen lyser in genom fönstret.
Idag hade jag min utomhuspremiär för i år. Startade med samma led som jag avslutade med i fjol, Vägga i Årjäng. Mest för att det var den som först kom fram i solskenet.
Visst, jag var rädd. Livrädd, men ändå med en liten distans till det, som att jag kunde klappa den rädda Moa på huvudet och säga Såja, det finns ju ingenting att vara rädd för, klättra nu bara lilla vän. Upp kom jag, och sen satt det där, det där leendet som var helt hopplöst att sudda bort. Det där leendet som bekräftar för mig att klättring gör mig lycklig. Att våren faktiskt är här, även om vinden blåser kallt över årjängssjön och fingrar och tår känns som isbitar.
Nästa vecka bär det av till sylarna för skidåkning och vinterklättring, men sen, när jag kommer hem igen, då Moder Jord vill jag ha Klippklättring för hela slanten, ingen mer snö, bara sol, sol och torr klippa.
Det kändes fint att börja där jag slutade i höstas. I år ska jag bli så djävla grymt bra på att klättra, och jag ska klättra så sjukt mycket! och bara tanken på att snart, snart kommer Lynnie Diamond att torka, gör att leendet bryter ut igen, ett vanvettsleende av Lycka, av Längtan, av Liv.

Vad blir det??

För 8 dagar sen tog jag bort gipset. Jag trodde att jag skulle vara på banan efter några dagar på balansbräda.
Men... Det var ingen som sa till mig att man inte kommer kunna stå på eländet och därtill vara stel som en stock. Jag hoppar därför fortfarande runt som en stelbensopererad mormor, förföljd av bitterhet och mina hatobjekt krycka 1 och 2.

Jag hade hoppats få en del klättrat i oktober, men det ser inte speciellt ljust ut.
Jösse Klättersällskap anordnar Climb-out vid Årjängsberget till helgen (16-17/10). Hoppas att sjukgymnasten utför något magiskt imorgon, så jag kan åka dit och få något presterat. Annars känns det som att jag får hoppas på vintersäsongen. Tur att det finns inspiration för sådant på tuben. Ueli är en frän jävel.





ooooh, en sak till. Jag har ett par paddor från Alpkit. Jag köpte dessa då de var löjligt billiga och någon i fontan pratade gott om dem. Jag tycker de är toppen och just nu reas de ut med rejäl rabatt. Mina kom på posten inom en vecka och frakten var någon enstaka hundralapp. Besök http://www.alpkit.com/bouldering/offer_a/ för att förgylla boulderhösten.

Uppvärmning inför Sardinernas land

På stand i solskenet.

Crack 7+. En så klockren linje, ett så omöjligt crux.

Finaste höstdagen på simonsberget.

Min egen oas i värmlandsskogen.

Höstljus på min stuga.

Jag är lite trött på att berätta. Trött på mig själv, på mina försök att hävda mig. Kanske mest för att det gör att jag sätter lite extra press på mig själv att prestera. Men är det inte därför jag skriver? Hmm. Kanske allt bara är som det ska.

Hösten är här på riktigt. Sticket är otroligt. Färgerna gör mig berusad. Syret i luften får mig att må så himla bra.

Helgen bjöd på mental träning vid simonsberget och bistaberget. Klättringen flöt, kändes naturlig. Fallträning, ledträning, prat om mål och visualisering har stärkt mig. Det känns som en nystart. Ledde en 6a+ på bistaberget utan häng med kalkstensliknande klippkvalité och tänkte att såhär, precis såhär ska jag klättra på Sardinien. Nya mål är satta, gamla är utvärderade. Men bäst var att träffa "gänget". Det finns ingenting som är så inspirerande som att kämpa, var och en för sig, åt samma håll, med samma engagemang.

Nedräkning till Sardinien: 12 dagar kvar.

Slut på ursäkter

Livet handlar om 10% tillfällen och 90% hur du reagerar på dessa tillfällen. Denna inspirationskälla vet vad han pratar om.

*hoppar bort till greppbrädan och initierar ett träningsprogram*

Ekvationen frihet.

Många timmar har jag lagt ner på ekvationen frihet: Äventyr tar tid och kostar pengar. Om jag jobbar får jag pengar men ingen tid. Om jag säger upp mig får jag tid men inga pengar.

Jag tror att lösningen på ekvationen är att aldrig fastna i ekorrhjulet från första början. Jag läser Steph Davis bok och känner hur hela mitt jag slits isär av längtan till bergen. När Loka gnäller på mig att det är dags för kvällspromenad så lägger jag ner boken och ser mig omkring. Vad håller jag på med? Mitt hem ser ut som en soptipp, all min energi går åt till att drömma, klättra, jobba, cykla, plocka blåbär, leka och busa. Jag inser tyst för mig själv att jag aldrig blev vuxen, att jag lyckades skaffa mig ett fast jobb och ett eget hus men tog en genväg där jag nonchalant svepte förbi ansvar, förpliktelser, måsten, borden och bara sa; Jag vill ha ett hus. Ge mig! Jag vill ha ett jobb. Ge mig! Jag följer Loka till dörren där hon tar höga skutt av lycka. Så frågar jag henne, skogspromenad eller cykla till sjön? Sjön, sjön, sjön! hör jag i mitt inre. Loka travar glatt bredvid cykeln i sommarkvällen. Ute på udden släpper jag henne lös. Hon studsar runt i blåbärsriset, det är helt vindstilla. Jag sätter mig ute på en sten och betraktar sländorna som gör ringar på det mörka vattnet. Molnen speglar sig i svart, grått och orange. Är detta frihet? tänker jag för mig själv. Är den i så fall lika mycket värd som friheten på resande fot, som spontanitet, som en förnimmelse av att ha all tid i världen? Frihet en timme en måndagskväll. Loka åker i cykelkorgen hem, vi cyklar nerför backen snabbare än någonsin förr. Jag tänker på Gucci, som så ofta. Jag tänker på när vi åkte skidor nerför backen i vintras och Gucci drog iväg efter grannhundarna. Full fart hade vi i lössnön nere i diket, med skräckblandad förtjusning fick jag stopp på honom precis innan vi var ikapp grannen. Jag tänker att nu är det du och jag Loka, och vi måste fixa det här. Fartvinden ger mig tårar i ögonen. När jag kommer hem så ser hemmet fortfarande ut som en soptipp. Jag ignorerar det, steker ett ägg och sätter mig vid internet. Ekvationen frihet. Jag tänker, att jag nog behöver köpa en sån därn solcellspryl som man kan ladda batterier med inför cyklingen genom ryssland. Jag tänker, att ett par cykelhandskar och ett par cykelskor vore ju fint att ha också. Jag drömmer mig tillbaka till helgen i Stange, till sten, sol och hallon bland sotiga förvridna döda tallar. Martin kämpandes mot gravitation och friktion. Jag kämpandes mot mina inre demoner. Men mest glädje, över dansen, leken, spelet på naturens spelplan. Jag borde aldrig ha åkt hem, bara stannat där i friheten.

Jag kastar ner det tomma kakpaketet till Loka som glatt tuggar sönder det i små små bitar som sprider ut sig över golvet.

Intervju - Amadeus G. Stange

Jag hade äran att få träffa Amadeus , en glad liten apa , härom dagen, eftersom vi delar intresset för klättring så tänkte jag att det kunde vara kul med en intervju :




M- Hej Amadeus, kul att du ville ställa upp på en intervju , första frågan lyder:
Vad äter du för att hålla matchvikten och för att kunna prestera bra ?

A- Hej själv , jo jag försöker att äta mycket frukt och grönsaker, men det
slinker ner en del andra godbitar också.

M- Vad är det viktigaste att tänka på för att bli en bra klättrare?

A- Det beror ju på vad du menar med en bra klättrare , men ett första tips jag vill
dela med mig av är att använda fötterna. Ni människoklättrare verkar låsa er i
invanda rörelsemönster, försök att frigöra er, använd fantasin och mycket mer
fötter.

M- Något annat tips?

A- Tja , den här adrenalinjunkietrenden verkar lite negativ tycker jag, försök
att leka mer och rädsla skapar spänningar så försök att slappna av och ha skoj !

M- Tusen tack

A- Tack själv vitnos.

Grad-ironi

Gradering av leden:

För den som är längre än 185 cm 6a
För den som är kortare än 160 cm 6a+
Om man nyligen har haft eftermiddagsmål 6b
För den som är tyngre än 90 kg 6c
Om man inte känner till typen av klippan 6b+
Om man är van vid klipptypen 5c+
Från fjärran på besök 6b/c
Locals 5a
Om man klättrar för första gången 8a
För posers 4c
För den som tycker om enkla tick 6c+
Om det är varmt 6b
Om det är kallt 6b+
Hög luftfuktighet 7a
Om ditt horiskop är dåligt 6c/7a
Om det finns människor runtomkring som tittar på dig Skall ännu friklättras....


///Snott från en forumtråd på utsidan

Försök 2, Dreamescape

I lördags tog jag mitt första fall, rejält utpumpad på utsteget till Dreamescape, 6- vid Sveafallen. Jag beordrade mina händer att hålla fast, att ta i, att vi skulle uppåt, men såg samtidigt hur fingrarnas grepp långsamt släppte. En gul camalot under mina fötter tog fallet utan problem. Marksäkringen höll kvar Jennifer någorlunda nere på backen. Jag flög och gungade mjukt ner på flaket fem meter längre ner utan en skråma.

Nästa gång, jag lovar, nästa gång sitter den! (jag vet att jag sa så sist också men alltså, jag menar, nästa gång, då djävlar!)

Onsightade en fin 5+ med lika desperat utsteg, hängde och panikade i överarmsfriktion på kanten medan fötterna förgäves försökte få fäste i den minimala fingerlaybacksprickan innan jag sälade upp över kanten. Adrenalin!

Lördagskvällen avslutades med röj och dans till Hoffmaestro & Chraa på bryggan med efterfest hos Madde på nytomta med eld, kladdkaka och blåbärspaj. Världens bästa Ellen kom upp från Götet, så nu är jag glad fast det regnar ute. Den här veckan ska det fällas träd till tipi, målas i kök och plockas tusentals blåbär.

Mental klätterträff

Fallträning på bilden. Jag lovar, det har aldrig varit så många tjejer där samtidigt någonsin förr!

Hur dum får man vara egentligen, lägga en klätterträff i Arvika samtidigt som Arvikafestivalen?
Det förstår väl vem som helst att det kommer regna då!

Jag kunde inte riktigt smälta det när 15 klätterbrudar från hela Sverige plötsligt trängdes i mitt lilla kök för att fixa käk. Facebook har sina ljusa stunder, som när de uppfann rubrikerna "grupp" och "evenemang". Jag kände hur leendet smög sig mot öronen och jag kunde inte släppa tanken -Ni kan få bo här allihopa så kan vi bara klättra och klättra jämt!

Denna gången handlade det om det mentala. Irrationella rädslor och hur vi hanterar dem. Risker och hur vi undviker dem. Visioner och hur vi når dem med välformulerade mål och uppföljning. Intresset var stort och diskussionerna många.

Vi började dagen med ett besök i Byn. Blött. Blött. Blött. Istället åkte vi till Falleberget. Ja just det ja, det var ju festival. Vi körde visslandes förbi bilförbuds-skylten, förbi alla husvagnar och dräggigt folk som satt på asfalten och ölade, och in till lilla berget. Där möttes vi av bajs och toapapper. Ja just det ja, vår klippa agerar ju toalett såhär års. Jaja, tre leder var någorlunda torra och någorlunda långt bort från bajset. En tidningsreporter från VF var med, vad han skrev kan ni läsa här: http://www.vf.se/nyheter/arvika/tjejer-nar-hogre-i-natverk

Sen åkte vi till Gylterud för mera klättring och grottkrypning. Ni som inte varit inne i grottan, ta med pannlampan nästa gång! 50m kan man åla/krypa rakt in under berget, en mental upplevelse som heter duga!

Lördagen bjöd på regn, vi körde järnet inne på Ställis med fallträning, teknikträning och diskussioner om rädslor, visioner och meningen med livet / klättringen.

Söndagen for vi ut till Sveafallen i solskenet där vi började beta av våra 3-månades-mål. Fin klippa!

Och ja, kort sagt, en toppenhelg! Trots kasst väder var det idel glada miner, bad, grillning, peppning och jag tror alla åkte hem taggade för stordåd.

Min vision:
Klättra storväggar fritt, tex Grönland och Patagonien.

2års-mål:
Mot Sola / Haegar, Nissedal (ta mig upp)
Presten, Lofoten (ta mig upp)
Kraft, Byn (redpoint)
Hassan chop, Skälefjäll (redpoint)
Trygg på att leda 5+ onsight
Auktoriserad klätterinstruktör med allt vad det innebär

3månaders-mål:
Leda 3 st 6or fritt (redpoint, trad)
Leda 3 st leder med enbart kilar
Träna kamraträddning en helg

Nästa mentala klätterträff blir i Oktober, troligtvis vid Tunaberg / Bistaberget. Kom dit du också! (även killar välkomna)

Jag har tråkigt.

Och jag inser samtidigt hur sjukt sällan jag har tråkigt. Inte många timmar om året. Så jag borde egentligen bara njuta av tråkigheten och ladda upp batterierna inför kalashelgen. Istället slösurfar jag runt på bloggar och facebook utan att finna något av intresse.

Om man ger sig upp groundup trad på tillräckligt många välsäkrade sexor, så borde väl 5+ ganska snart börja kännas enkelt? Klättergradering är så otroligt vidrigt överskattat, och samtidigt är jag så fast i träsket. Just det där med att kunna mäta sin prestation, den där känslan av att idag, idag var jag bättre än jag någonsin varit tidigare.

I helgen tickades Blåbärssnårigt på Skälefjäll av, något av det finaste jag klättrat. Ihållande klättring helt översållad med perfekta fingerjams, som just när pumpen börjar bita övergår i en fin layback.

Så när jag sitter på mitt hotellrum och väntar på att det ska bli sovdags, så kan jag leva mig tillbaka till känslan efter laybacken, när jag står på den lilla lilla hyllan och skakar ur pumpen. Glädjeruset som fyller kroppen till bredden, ingenting annat finns i hela världen, bara jag, berget och segern. Det finns inga förlorare, bara vinnare.

Till helgen är alla klätterbrudar välkomna hem till mig i Värmland. En klätterträff med fokus på mental klättring. Grottkrypning. Fallträning. Rädslor ska övervinnas, grader och säkringar ska försvinna vid våra fötter. Välkomna!

Nu ska jag ta en kvällspromenad i Drammen och sen är det förhoppningsvis sovdags.

like a brand new friend I´ll forever know

yoyoyoyyoyoyoyoyoyoyo

Have no fear
For when I'm alone
I'll be better off than I was before

I've got this light
I'll be around to grow
Who I was before
I cannot recall

Long nights allow me to feel...
I'm falling...I am falling
The lights go out
Let me feel
I'm falling
I am falling safely to the ground
Ah...

I'll take this soul that's inside me now
Like a brand new friend
I'll forever know

I've got this light
And the will to show
I will always be better than before

Long nights allow me to feel...
I'm falling...I am falling
The lights go out
Let me feel
I'm falling
I am falling safely to the ground
//Eddie Vedder


Idag var jag så sjukt trött efter jobbet så jag åkte hem och sov. Nu är jag vaken igen, och sommarnatten är vacker. Synd att jag ska upp och jobba imorn, annars kunde jag varit vaken till morgonen. Jag äter gamla skumtomtar och undrar hur mycket konserveringsmedel dom innehåller eftersom dom fortfarande är goda. Undrar även om man kan äta sig mätt på skumtomtar. Dom borde ju fylla upp magsäcken ganska bra? Det är en nästan orange fullmåne ute, och jag har lagat min kanot med plastic padding. Livet är bra.

Men det här är ju en klätterblogg.
Igår var vi i Årjäng, och i förrgår i Koppom.

Koppom; Smulig brant imponerande hög klippa. Definitivt värt flera återbesök! Join me!

Årjäng; är ju alltid Årjäng. Klippa med själ som speglar sig i sjön och återger ett vackert sommarkvällsljus. Jag följde först på en taket-variant. Konstaterade under tiden att fy faan vad svettig klippan var, och jag ska absolut inte leda denna idag. Sen kom jag upp - och ändrade mig.
Rackade på lite grejjor. Kände mej trygg, något har hänt i mitt psyke som gör att jag slappnar av mer, njuter mer. Halvvägs upp spanade jag ner på Anette som satt och säkrade. Funderade på hur mycket slack hon hade ute. Hur långt skulle man falla? Ska jag hojta till henne att jag testar? Efter en sekunds betänketid bestämmer jag att nej, det blir ju inte på riktigt om hon vet om att jag faller, då kommer hon ju automatiskt ta hem mer rep. Så jag bara släppte, lite som att hoppa från ett hopptorn ner i vattnet. Fast jag fångades förstås upp i luften av en förvånad Anette som undrade hur jag kunde falla när jag stod så stabilt på ett så enkelt parti av leden.. Adrenalinet pumpade, jag ville falla igen! Men nej, nu var det ju klättra jag skulle göra. Leden kändes plötsligt oerhört lätt, inga bekymmer att hitta placeringar till säkringar, jag smög smidigt upp till toppen och byggde stand i kvällssolen. Martin kröp hjältemodigt ut i sjön med kameran för att fånga mig på bild. Det är jag som är den klippfärgade cameleonten mitt i bilden.

Sex timmars jobbande kvar nu, sen semester två veckor. Så otroligt gudomligt underbart. Ge mig 15 grader, sol och vind. Lofoten, Bohuslän, here I come!!

Helgens noteringar.

--motordrivna gräsklippare kan skänka mer lycka och tid än man anar.

--grader betyder egentligen ingenting.

--tre glassar på två dagar och önskan om fler = sommar.

--besatthet av vackra branta linjer är bra för själen.

--både jag, loka och gucci har simmat i sjön = sommar.

--jag vill klättra i byn imorn igen. men det ska jag inte.

--grillspett och kall öl på kärleksfest är svårslaget.

--imorn ska jag faan sätta oskars led en gång för alla.

--om man tvättar håret i sjön så behöver man inte elda i pannan.

--utsteget på flygande holländaren är inte att leka med. speciellt inte täckt av jord. högtryckstvätt?

--nu har ringblommor, rödbetor, lök och morötter kikat fram i mitt grönsaksland.

--snart kommer ett dubbelrep med posten från tyskland. det betyder att vi närmar oss lofoten med stormsteg. semester!!!

--jag behöver mera saft. kaka vore också gott. allt jag hittar är salta chili cheese rolls. tur att jag inte är vuxen än.

--nästa helg bär det av till bohuslän. WOHOO!!!

att falla på en kil

Hur svårt ska det va? Att klättra, lägga säkring, falla. Det är ju det dom är till för, alla dessa dyra leksaker som vi med andan i halsen kilar fast i sprickorna. Ändå har jag fortfarande aldrig fallit i någon. Ta hem, Ta hem, jag måste sätta mig ner! Det är slut med det nu. Från och med nu ska jag falla i dom. Klättra. Falla. Aldrig mera sitta, aldrig mera planerat vila. Bara klättra tills jag faller.

Finnskogen 3 är klippan som gäller i sommar om man är en tuff jösseklättrare. Borstade där fram en nästan sjukligt fin spricka igår. Hoppas på sendar-fest till veckan.

Pi Kuan

Yo MTV Rap,
Climb In i Utby var några grader kallare i år.

Det intressanta var egentligen inte klippan den här gången, utan hur mycket som kan hända under ett år. Klättermässigt står jag kvar ungefär på samma ställe. Min ångest inför att leda på trad har gradvis gått över i en stark kärlek, fortfarande med hjärtat i halsgropen men med ett större fokus, större flow, en slags vakenhet som jag inte finner någon annanstans.

Men det var egentligen inte det jag ville skriva. Det som var skillnaden mot i fjol var att jag kände att jag tagit ett steg in i en gemenskap. Jag kom dit och kände igen många ansikten, vissa vagt och andra med stark kärlek. Det händer något speciellt i en relation mellan två klättrare. Helt vansinnigt egentligen hur man kan lägga sitt liv i en okänd människas händer. Hur man kan öppna sig så, visa sina rädslor, sina begränsningar, sitt ego. Jag kan känna så starka band till andra jag klättrat med, utan att egentligen känna personen bakom klättraren. Aldrig sett hur personen bor, hur personen agerar i sin vardag. Personligen kan jag känna att när jag klättrar är jag verkligen mig själv, där finns inte utrymme för att spela teater. Resten av mitt liv kan jag gå runt och låtsas, försöka vara Bra, försöka vara den samhället vill att jag ska vara, försöka passa in i mallarna. Men inte inom klättringen, klättringen är min egen högst personliga sfär dit jag kan fly från allt. Samtidigt är det svårt att smälta in i sociala sammanhang när man dels inte orkar syssla med smink och mode, tycker att TV är tråkigt, inte hänger med nå värst i samhällsdebatter och vantrivs på krogen. Folk som råkar fråga vad jag jobbar med eller vad jag ska göra i helgen höjer på ögonbrynen och följdfrågorna är sällsynta. Ändå fungerar det, ändå lever jag mitt egenvalda svensson-liv mitt bland alla andras. Försöker skratta samtidigt som di andra, försöker säga något intressant någon gång ibland. Fast så kanske det är för alla. Jag vill ändå slå ett slag för Anna Helena Maria Kathinka och alla ni andra där ute, gemensamma drömmar, gemensamma tankar om hur en perfekt dag kan se ut. Fett värt. Ni äger världen i mina ögon.

Den perfekta dagen i lördags i Utby bjöd bland annat på kärlek i form av ett led-försök på Pi Kuan, en grymt fin 5+ i Gärdsås. Maria, vi får planera in ett återbesök snarast!

Höjdpunkten i fredags var nog det plaskblöta utsteget på La Triviata (hette den så?) där mitt psyke fick kämpa järnet.

Just nu sitter jag på ett hotellrum i Åre och utanför singlar snöflingorna ner. Igår bilade jag upp hit från Göteborg och fy faan vad långt det var. Tackar bilguden att min lilla Colt klarade utmaningen och ber en stilla bön om att hemresan ska gå lika fint. Idag har vi varit runt och dokumenterat badvattenreningar på Åre kommuns bad. Imorn blir det samma sak i Gäddede och Strömsund. Snart dags nu för hundarnas kvällspromenad med utsikt över fjällmassiven.

Till helgen blir det Climb In i Årjäng, alla är välkomna från när och fjärran.

En bra dag.

Gaudí bygger pepparkakshus

Stadsklättring

Maria flashar

Moa klättrar, Kathinka säkrar.. nån annan?

Såhär fint kan man bo. Bäst var nog hängmattorna.

Jag

Vacker utsikt under klippan

Bara 100 meter kvar

Full fart mot klipporna

Idag är det en bra dag.
Jag försöker greppa vardagens återkomst i livet genom att boka flygbiljett till Lofoten i sommar.
Så länge jag har en fast klätterpunkt i framtiden så kan jag slappna av och andas när väckarklockan ringer på morgonen. Jag måste vara galen.

Montserrat:

Sällan har jag åkt på en så lyxig semester. När jag kom ner på måndagen var allt fix och färdigt. Tidernas skönaste klättergäng välkomnade mig med mat och öl, en brasa i öppna spisen i ett gudomligt vackert gammalt stenhus långt ut i ödemarken med utsikt över pyrenéerna.

Vi fick mycket klättrat, med ambitionen att höja oss ett gradsteg om dagen. Solen sken och jag tror alla njöt av himmelriket. En dag kalksten där varje led var finare än den förra. En dag multipitch där jag följde mitt flow högt över bultarna och helt glömde bort att vara rädd.

Sista dagen var den tyngsta och jobbigaste, då jag och Maria gav oss i kast med Staden. Ni vet, tusen människor, tusen steg att gå, tusen byggnader att titta på och tusen affärer att kika runt i. Men det var lite kul det med. Jag kan rekommendera Gaudí´s park för den som åker dit. (Barcelona)

Väl hemma välkomnade det värmländska kollektivet för ensamvargar med mera sol, god mat och mys på källarn och tegen. Snödropparna blommar framför husväggen och hundarna dansar runt i våryran. I skogen bakom stugan behöver man inte längre vara rädd för att drunkna i snön, nästa gång ska stålborsten och skorna med för småbumlingarna börjar torka.

Livet är bra, vill du med ut och klättra?

släpp fångarna loss..

Sms Fredag:

"-Är du sugen på att köra till göteborg och tillbaka på lördag? Jag ska hämta vilda och vill inte åka tåg."

Borde jag sucka tungt vid tanken? Neeej då, men jag övertalar lätt Christoffer om att vi absolut inte kan åka fram och tillbaka över dagen, uh så jobbigt, utan måste sova över i götet. (KLÄTTRAAAAA!!!)

Den där känslan ni vet, av att packa ner tradracket, hjälmen, en thermos nyponsoppa, en stor chokladkaka..

Den där känslan av att kliva ur bilen, ta på sig ryggsäcken med tanken, äh den var inte sååå tung, fågelkvitter, solsken, vattnet som forsar i diket, spanar mot Fjällbo som är ömsom torrt ömsom vattenfall.

Den där känslan av att bygga årets första ankare under klippan, spana uppåt och fundera över vart det kommer vara klurigt, vilka friends jag absolut måste ta med mig uppåt, kommer repet räcka?

Känslan av att ställa sig i stegen och bounce-testa (kan aldrig stavas så..?) första kilen, kliva uppåt och tänka NU, det är NU jag lever.

Känslan x antal meter upp att faan det här kommer aldrig funka, där tar sprickan slut, faan jag vill inte ge upp nu!

Känslan att hurra det kommer funka, om jag bara kan, om jag bara gör så, om jag bara..

Känslan att förundras över hur blöta något såriga händer faktiskt inte är kalla, att vintern faktiskt kommer ta slut.

Känslan av att bounce-testa en kil x antal meter ännu högre upp och känna hur hjärtat slår en volt när kilen plötsligt slåt bakut mot kinden och man står kvar ett steg längre ner och glömmer bort att andas.

Känslan när jag till sist kliver upp och ur stegarna, upp över kanten, ler mot solen och känner mig som att jag just vunnit på lotto / segrat över hela världen / blivit kär i klättringen IGEN.

Den där känslan ni vet.. eller är det bara jag?

När vi kör hemåt på söndagkvällen lyser solen på ekarna, på gräset, på oss. I huvudet finns bara en tanke, ett ord; VÅR.

Några timmar senare kör jag in på min grusväg och förundras över en dm nysnö. En suck blandad av dagens lyckorus och bitterhet över vinterns makt i mitt liv.

Några bildbevis blev det inte, men ytterligare ett minne att bära som bara är mitt och ingen annans. Ett förspel på klättersäsongen 2010.