Ett till bittert inlägg

Ja du Daniel ska vi starta en klubb? Här kommer några namnförslag:
Losers lounge, Höststickets förlorade bröder, fotfolket... som dog ut, rehab kebab eller vad sägs om to boulder or not NOT NOT NOOOOOT to boulder.

Du hade i alla fall äran/turen att decimeras i jakten på en fin send. Jag försökte uppfylla profetiska citat som "kul på hjul" och "skoj på hoj". Misslyckades fatalt och domen blev 6 veckor i vitt fot-fängelse. Någon som vill köpa en billig Suzuki RM 250?

Jag har två greppbrädor i hallen. Om ingen bitter icke-klättrar-klubb så kanske gemensamma distans-styrkepass? Under vilostunderna kan vi dansa enbenta regndanser. INGEN ska få ha roligt i september.

det är missarna man minns

jag knackade in birdbeaken hela vägen in.
klippte i en stege.
bounce bounce. den håller Moa. bounce bounce.
klippte i den andra stegen, svängde ut från det lilla överhänget. höll andan. jag hängde i luften i litelite metall.
nej Moa, sluta nu, gå ner nu.
ge dig inte! du fixar det här!
hjärtat bultar, jag drar loss lite lav och mossa runt den tunna sömmen. nästa placering?
nej Moa gå ner nu!
jag lyssnar plötsligt på den negativa rösten i mitt huvud, kliver försiktigt neråt i stegarna, flyttar över till den lilla frienden, kliver neråt, neråt, snart står jag nere på hyllan igen och känner mig fånig. skakar på huvudet.
samlar ihop repet. dum du e Moa.
går runt klippan och fäster repet ovanför. fegis.
firar ner över kanten. tönt.
spanar efter placeringar. ser ju bra ut, jag är snabbt nere vid birdbeaken. firar helt ner och gör mig redo att aida upp igen, denna gången med topprep.
det känns tryggt, roligt, lätt att bara kliva uppåt, säkringarna sitter kvar sen sist.
bomber hinner jag tänka. de är bomber. lätt. jag svingar ut i birdbeaken igen med nytt självförtroende. rycker lite i den. den rör sig inte. bounce bounce. den rör sig inte. pustar ut. kliver uppåt i stegarna, funderar på nästa placering. knepigt. kliver upp lite till.
Swooosh!
Jag sitter hängandes i repet och undrar vad som hände. Eller, egentligen vet jag ju vad som hände. Den rippade. det händer alla. placeringar rippar ibland, inget konstigt. spec för mig som är nybörjare och bara testar mig fram. jag hänger precis över hyllan och funderar på hur ont det hade gjort om jag hade haft kvar ledrepet istället för topprepet. 3-4 meters fall ner i en hylla utan förvarning. frienden var ju ikopplad, men ganska långt ner. ajaj tänker jag och tackar den skrämda rösten i mitt huvud. det är okej att misslyckas. så länge som man försöker igen. nästa vecka, då går det bättre.

Semester

Att ha semester är att skippa precis alla måsten, både de roliga och de tråkiga. Bästa sättet är att fjällvandra. En kombination av att fysiskt trötta ut kroppen samtidigt som du matar den med syre, vacker vild natur, mycket fika och mycket sömn. Jotunheimen i mitt hjärta, jag kommer snart tillbaka!

Meditativ fors

Frukostutsikt

Kvällssol

Storen

Glaciärgrotta

Fin liten boulder

Hermans boulderturné

Jag är föräldraledig fram till mitten av november med nu 8 månader gamla Herman. Känns rätt ok även om det är en stor omställning. Helt plötsligt måste man sätta någon annan i främsta rummet. Har vi båda behov, så går hans före. Han har inga sociala regler som håller tillbaka. Han skriker tills han får det han vill ha. Så kan inte jag som vuxen göra... eller?

Föräldraskap vs klättring då? Jo, det går även om det blir lite besvärligare. Man får planera mer. I mitt fall pricka in tider mellan mat och sovpass osv. Sedan blir det inga stora och långa utflykter. Jag får hela tiden hålla mig i närheten när skogen och leksakerna blir tråkiga. Därför är sport, trad och is besvärligt. Boulder däremot är enkelt och "snabbt". Förra veckan gjorde jag och junior en liten boulderturné under 2 dagar. Första stopp Avelsbolsstenen, andra stopp Östanås.

Steg två är att lära honom sova i tält. Då jäklar...

Efterlysning: Barnvänliga boulderområden i Sverige och Norge. Ös på bara.

Fuck you Gylterud

Ett förbannat skitställe är vad det är. "Naturskön klippa... bla bla bla säger föraren". Det borde stå. Det finna lite medioker trad här men i övrigt, SPRING. Ett gigantiskt block placerat i en flod. Vad är det för jävla påhitt? Vem kom på snilleblixten att börja putsa upp problem på eländet. Jo den där Jurander så klart. Må lössen från tusen kameler hemsöka edert könsorgan.

Lockelser som Greetings from Arvika, 7b "Arvikas finaste problem, bla bla bla" har förgiftat mitt sinne. Fint väder hela dagen. Tung högerfot hela vägen till Gylterud. Allt för att få nypa lite i regnluckan. Det är överhängande, men ändå blött(!). Grrr. torka, krita, nypa, torka, krita, nypa. torka, torka, torka. Det går inte. Förbannad.

Mötterudshumor, 7b+. Att vara på läppen 50 ggr och inte göra skiten gör mig så sur att jag har lust att chippa skiten... med pannan.

Supertaket, 7a. herr Jurander, kanske ska den upp ett snäpp? Förstår inte hur ett så bra högerhandsgrepp kan vara så dåligt. Jag är alltså feg, svag OCH dum. Efter att ha landat på uppstickande stenar bredvid paddorna 2 gånger svor jag att aldrig försöka igen utan ett paddhav och en skolklass av spotters. Eller bättre, ett paddhav AV en skolklass. Som stagedive... fast på 10-åringar.

Projekt. Putsade upp areten till vänster om supertaket. Behöver gissningsvis några veckor??? för att torka upp. Sätt dig i eldstaden och jobba rakt upp.

Stigmata, soft 7a. Måste få något i påsen tänkte jag. Öm hud, trötta armar och djungelfuktighet skulle inte få ändra på det. Det sämsta stället Gylterud ville annorlunda. Jag haltade till bilen blöt och allmänt mör. I vattenbruset tycktes Gylterud säga muhahahaha. Jag svor att inte besöka stället på... flera dagar.

Veckans fail bifogas.

Ekvationen frihet.

Många timmar har jag lagt ner på ekvationen frihet: Äventyr tar tid och kostar pengar. Om jag jobbar får jag pengar men ingen tid. Om jag säger upp mig får jag tid men inga pengar.

Jag tror att lösningen på ekvationen är att aldrig fastna i ekorrhjulet från första början. Jag läser Steph Davis bok och känner hur hela mitt jag slits isär av längtan till bergen. När Loka gnäller på mig att det är dags för kvällspromenad så lägger jag ner boken och ser mig omkring. Vad håller jag på med? Mitt hem ser ut som en soptipp, all min energi går åt till att drömma, klättra, jobba, cykla, plocka blåbär, leka och busa. Jag inser tyst för mig själv att jag aldrig blev vuxen, att jag lyckades skaffa mig ett fast jobb och ett eget hus men tog en genväg där jag nonchalant svepte förbi ansvar, förpliktelser, måsten, borden och bara sa; Jag vill ha ett hus. Ge mig! Jag vill ha ett jobb. Ge mig! Jag följer Loka till dörren där hon tar höga skutt av lycka. Så frågar jag henne, skogspromenad eller cykla till sjön? Sjön, sjön, sjön! hör jag i mitt inre. Loka travar glatt bredvid cykeln i sommarkvällen. Ute på udden släpper jag henne lös. Hon studsar runt i blåbärsriset, det är helt vindstilla. Jag sätter mig ute på en sten och betraktar sländorna som gör ringar på det mörka vattnet. Molnen speglar sig i svart, grått och orange. Är detta frihet? tänker jag för mig själv. Är den i så fall lika mycket värd som friheten på resande fot, som spontanitet, som en förnimmelse av att ha all tid i världen? Frihet en timme en måndagskväll. Loka åker i cykelkorgen hem, vi cyklar nerför backen snabbare än någonsin förr. Jag tänker på Gucci, som så ofta. Jag tänker på när vi åkte skidor nerför backen i vintras och Gucci drog iväg efter grannhundarna. Full fart hade vi i lössnön nere i diket, med skräckblandad förtjusning fick jag stopp på honom precis innan vi var ikapp grannen. Jag tänker att nu är det du och jag Loka, och vi måste fixa det här. Fartvinden ger mig tårar i ögonen. När jag kommer hem så ser hemmet fortfarande ut som en soptipp. Jag ignorerar det, steker ett ägg och sätter mig vid internet. Ekvationen frihet. Jag tänker, att jag nog behöver köpa en sån därn solcellspryl som man kan ladda batterier med inför cyklingen genom ryssland. Jag tänker, att ett par cykelhandskar och ett par cykelskor vore ju fint att ha också. Jag drömmer mig tillbaka till helgen i Stange, till sten, sol och hallon bland sotiga förvridna döda tallar. Martin kämpandes mot gravitation och friktion. Jag kämpandes mot mina inre demoner. Men mest glädje, över dansen, leken, spelet på naturens spelplan. Jag borde aldrig ha åkt hem, bara stannat där i friheten.

Jag kastar ner det tomma kakpaketet till Loka som glatt tuggar sönder det i små små bitar som sprider ut sig över golvet.

En stor sten

2 mil utanför Arvika mot Grums (Mellan Värmskog och Klässbol). Där ligger den, Avelbolsstenen.
Ensam, stor och präktig.

Är den värd resan dit då?
Både ja och nej.
Det finns faktiskt något för alla här. Kraftigt överhäng för de starka, crimpläskiga highballs för de orädda, enklare svaproblem för nybörjare osv.
Idag har stenen 5(?) problem, men potential finns till 2-3 ggr så mycket.
Bristen på övrig sten drar ner betyget något. Den här jättebumlingen kanske bara är något man besöker om man har vägarna förbi?

För inte så länge sedan besökte David Sjöquist stället i jakt på allehanda sten. Jag misstänker att det är han som putsat upp det som i videon beskrivs som projekt. Högre upp försvann kritmärkena, så frågan är om han/de tog sig upp. Fint problem är det hur som helst.
Till höger på överhängssidan var det likadant. Kritat nedtill men inte upp över kanten. Ogjort?

Jag fyller i dem som nyturer så får de som vet bättre ändra i föraren.