I lägereldarnas och sagornas land.

Om du fick välja mellan att aldrig mer sova i en säng, eller aldrig mer sova ute vid en eld, vad skulle du välja då?

Tränar på cruxet på min kära Pepsi, 6b+, Filosofi-väggen i Isili.

Yes! Vi är i paradiset!

-Du borde prova något lite svårare, ta den här, det står ju Moa över hela leden!

Jag tittar skeptiskt upp på den överhängande väggen. Njaa..

Senare på kvällen hänger jag ändå där, -Ta! Hur faan ska jag göra här? Finns ju inga bra grepp!

Under natten försöker jag övertyga mig själv. Det går. Klart det går! Martin berättar att förstabestigningen gjordes av en pepsi-burk. Hopp, hopp!

-Jag tänkte sätta den på första, säger jag morgonen därpå, och försöker få mig själv att tro på det jag säger. Jag pratar tyst med mina muskler. Ingen kallpump, förklarar jag för dom. Bara köra, fokus, koncentrera dig nu, samla dig, som en häst inför ett hinder, samla ihop alla tankar, alla känslor, färga dom i kalksten, som morgonsolen, känn din styrka, den finns ju där! Ett andetag. Jag sluter ögonen. En tanke på övre cruxet som aldrig satt igår kväll. Häng åt vänster, förklarar jag för mig själv. Upp med fötterna, balansera, våga, satsa! En clementin som smakar sol. Händerna badar i kritpåsen. Det är nära nu. Åttan är perfekt. Slingorna hänger redan på plats, hänger ut i luften, viskar åt mig, kom nu, kom!

Jag smyger uppåt, famlar, vart ska jag, hur gjorde jag, hur gör man? Plötsligt är jag förbi cruxet, siktar på juggen, klipper slingan, puh! andas, försöker skaka ur pumpen, ska det gå? Vidare uppåt, kämpar, nära nu, klipper ankaret, WOHOOO!!!

Så svårt att förklara, jag springer upp över kanten, skrattar åt dalen, åt mitt himmelrike, åt min enfaldiga kamp att alltid bli bättre än jag var igår.

Sardinien i mitt hjärta, jag vill aldrig åka någon annanstans. Det vilda, det otämjda, det fria.

sardinien är !

Okej. Sju hela dagar på Sardinien. Kunde blivit sol och bad, men de små äventyren tog överhanden.

Vi började resan i den underbara dalen Isili, galet många leder i alla lutningar som gjorde oss saliga. Åk dit, say no more!

När regn och blåst och mörker tog över andra kvällen började vi bila ut till östkusten. I bergspassen vid midnattstid hade stormens krafter ökat, dryga decimetern vatten forsade över vägen, drog med sig sten från berget och störtade vidare ut över vägkantens oändligt djupa stup. Där satt vi i vår lilla peugeut-hyrbil smygandes fram i 20 km/h, vi väntade bara på att vägen skulle vara bortspolad framför oss / stora stenblock skulle falla ner och krossa oss / vattenfallet under oss och vinden skulle dra med oss utför stupet. Under några skakiga bedjande timmar tog vi oss de sista milen fram till Dorgali där vi somnade i bilen i det trygga blinkandet från stadsbelysningens strömavbrott och det fortsatt dånande skvalande skyfallet på biltaket. Tre dagar senare var vägen över bergspasset fortfarande avstängd, så teorin om att vi utan vidunderlig tur skulle dött där ute känns fortfarande högst verklig. Under hela veckan sen var vägar bortspolade, avstängda, överallt var sten, lera och skräp, som efter en tornado på en film.

Smått skakiga tog vi oss till Cala Fuili och Cala Luna, vilda marker med sagostränder och grottor. Mycket var tyvärr blött efter stormen, så det blev inte så mycket klättrat.

Next stop Cala Goloritze, Aguglia en bit söderut. Efter en magisk vandring ner mot havet i en dalgång klättrade vi uppför Aguglia, en ~135m underbar grå kalkstens-spira som smalnar av till en liten topp där vi precis fick plats att sitta båda två. Vinden slet i oss så vi trodde vi skulle flyga av, ooh, önskar mej dit igen, så otroligt vackert vilt utsatt..Oiii!

Vi hann även med fin klättring i Siniscola, försökte träna mitt led-psyke på några 5a-5c med varierande resultat (Moa är bäst i världen / Moa ber skakandes av rädsla om att snälla snälla få komma ner på marken igen innan hon dör) och följde Martin på gudomliga sva-turer i sexa-registret. Ville aldrig åka därifrån men den slaskiga vardagen i sverige drog oss hemåt. mm låt mej åka dit igen, bara fortsätta balansera mej uppför små kalkstenshål i all oändlighet..

/moe

några ord från Martin:

Det är fint på sardinien.

Klättring är kul.

Ja.

yes!

idag inköptes flygbiljetterna, nedräkningen kan börja! tjugofem dagar kvar, sen flyger vi ner till sardinien för sju dagars klättring klängning flängning tjohoo !!!

martin sitter just nu i bussen med stereon på högsta volym, visslandes "här ska klättras tjo fadderittan" på väg ner mot bohuslän. känner mej inte så lite avis.. men här hemma blir det kalas med bouldertävling i sovrummet, inte så illa det heller :)

på bilderna kan ni se hur fint vi kommer ha det i sardinialand istället för att sitta och zombie-huttra i novemberrusket.. oiiihh!