Höstljus

Nytt projekt för hösten. En lätt liten sak.

Börjar bli dags att fara hemåt över skogen.

Höstljus i Årjäng

Vakthunden

Fin kväll igår vid Årjängsberget.
I morse skrapade jag rutorna för första gången i år.

Moa

Senaste dagarna har jag skrivit lappar. Jag försöker formulera för mig själv vad som är viktigt. Sen försöker jag bestämma vad som är mest viktigt. Sen försöker jag få ihop verkligheten till något greppbart, och misslyckas gång på gång.

Högt upp på listan hamnar alltid samma saker.
-Loka. Ett litet liv vars lycka och olycka ligger helt i mina händer.
-Klättring. Men varför är jag så trött i kroppen, och varför spöregnar det nu när det äntligen är fredag?
-Jobbet. Kanske inte viktigt för mänsklighetens framtid, men viktigt för att få in pengar på kontot.
-Torpet. Jag vill få allt iordning, men inser att varje projekt bara är början på ett nytt.
-Människor. Ni som står mig nära, ni står högt upp på min lista. Jag vill träffas, umgås, hjälpa till i knepigheter, diskutera livet och döden, leka och kramas.
-Moder Jord. Eller hur man nu ska uttrycka sig. En känsla av nuet, det kan vara en fullmåne, en skalbagge, en älgkalv, en vattendroppe från ett granbarr, dimma över dammen i Åmot, något som får mig att stanna till en sekund.
-Äventyr. Jag vill vara ute på hal is, jag vill att det ska vara lite svårt, jag vill att utgången ska vara lite osäker.
-Kreativt skapande. Keramik, textilt hantverk, teckna, måla och skriva. En punkt som alltid puttas ner av de övriga på listan, men ändå ligger med i bakhuvudet.

De här punkterna gör mig till Moa. Allt annat kan egentligen bara skalas av.

Så vem är du? Är du vad du gör, eller är du vad du vill göra?

Lite som att komma hem

När jag svänger in vid konsum i Brodalen förundras jag över hur hemma det känns. Det har blivit några bohus-turer i år, och en känsla av mixat lugn och pirr sveper över mig när jag spanar över fälten mot Häller i kvällssolen. På klättertorpet är det tomt. Jag inkvarterar mig i ladan och sjunker ner i soffan med boken "Climbing for instructors".

Den här gången ska jag nämligen inte klättra, utan försöka lära ut hur man lägger säkringar och bygger standplats utan att ramla ner och dö.

Kort sagt så gick kursen över förväntan. Ingen ramlade ner och dog. Alla verkade glada och nöjda, inklusive mig själv. Lite träningsvärk lyckades jag t.om. få efter allt repklättrande upp och ner för att titta, rycka, peka och visa hur man kan göra.

Min förkylning verkar inte ha för avsikt att gå över och att-göra-listan bara växer. Time-out?

Slut på ursäkter

Livet handlar om 10% tillfällen och 90% hur du reagerar på dessa tillfällen. Denna inspirationskälla vet vad han pratar om.

*hoppar bort till greppbrädan och initierar ett träningsprogram*

37 meters dyno

Det är tråååååkigt att vara handikappad. Hälften kvar av gipsfängelset och permission först i början av oktober. Sen rehab på det. suck...

Brohopp är dock lite roligt, så det åkte jag och några till iväg på nyligen. Alex imponerade genom att dra en 37 meters dyno. haha, se video.

Regn Mot Sola, Sola Via Lara

---

Idag är det måndag igen. Det känns lite overkligt. Jag är inte säker på att jag vill gå tillbaka till det livet jag levde. Jag är inte säker på att jag vill gå till jobbet. Jag skulle kanske hellre sälja huset, köpa en minibuss och åka tillbaka till helgens destination, Nissedal.

---

Anna kom på torsdagskvällen från Stockholm och vi satte kurs mot Nissedal i mörkret.

---

Fredag.

---

Vi vaknar taggade som faan med utsikt över Haegefjell. Det var dags för Mot Sola.

Vi traverserar ut över svat och startar på tredje repan. Lite blött, inte så farligt. Fjärde repan (fast våran andra) bjuder på fin klättring runt flak som inte riktigt känns pålitliga. Nästa repa är gudomlig. Spricka över till spricka upp i kamin upp på ett vackert sva översållat med smala spricklinjer som över går i en grov offwidth där det största problemet är att inte fastna med fötterna. Njutning. Anna går på upp på nästa repa med bra fart.

---

Ibland blir det dock inte riktigt som man tänkt sig. På stand känner jag stänken mot ansiktet. Vad nu? Det ska vara fint väder idag, det har vi ju läst på nätet? Stänken blir fler. Jag spanar ut över himlen. Mörka moln så långt man ser. Jag försöker avlasta knäna, sen fötterna, sen knäna. Jag lyckas böka fram min jacka ur ryggsäcken. Tre ryck i repet betyder säkring klar. Jag klättrar varsamt uppåt i regnet med säkringsjackan på mig. Uppe på nästa stand har vi öråd. Hur vill vi göra? Jag fryser fortfarande Känner mig trött. Längtar efter min sovsäck nere i tältet. Ovanför rinner det vatten över kruxrepan. Ovanför den ryktas om en taskigt säkrad lite känslig travers. Jag vill upp. Nej jag vill ner. Nej jag vill upp. Vi beslutar oss för att fira av. Snart vräker regnet ner, och det känns på något vis bra, att vi tog rätt beslut. Och ja, sovsäcken var precis så skön som jag trodde när vi kom ner till tältet igen några timmar senare.

---

Lördag.

---

Stor gul sol. Klarblå himmel.

---

Vissa berg känns det som att Gud gjorde specifikt till klättrarna. Hon skulpterade varsamt fram en något slopad jugge, mätte upp det perfekta avståndet, rev upp en spricka som precis rymmer fingerspetsarna, tryckte till en liten list i knähöjd och log lite hemlighetsfullt.

---

När man klättrar Via Lara är det lätt att känna sig lite smått religiös. Vi valde att klättra den löpande, något nytt för oss båda. Hur långt rep ska vi ha? Kanske såhär? Trial and error. Ganska snart flyter det dock på. Jag går på över svat och ser när jag spanar neråt att Anna följer efter. "Håll dig på replängds avstånd" tänker jag och ler åt minnet av min barndomsidol Ronja.

---

Klättringen är lätt, det flyter på, in med en bombersäkring ibland, men mest bara klättring. Så ser vi österrikarna, de springer uppför väggen under oss, jag skärper blicken, inget rep? Snart är de ikapp och förbi, med maniska leenden från öra till öra. Jag ryser lite och har svårt att bestämma mig. Är de oansvariga helt från vettet? Eller är jag bara lite avundsjuk och skulle egentligen vilja göra samma sak?

---

Alldeles för tidigt är vi uppe på toppen. Två timmar och tre standplatser, varav sista stand var nästan uppe. Jag önskar att berget varit 1000 meter högre. Efter den långa promenaden ner sätter vi oss vid bilen och äter. Då kommer österrikarna igen, springer förbi oss med klätterskorna hängandes på ryggsäcken. Mot berget. De skrattar högt åt sig själva, och verkar sikta på ett nytt hastighetsrekord i kvällssolen.

---

Livet kan vara så bra ibland. Så ofantligt bra, så man vill bara att det ska fortsätta så i all evighet. Men nu är det dags att åka till jobbet. Dags att drömma om nästa resa, nästa led, nästa projekt.

---