måndag 3 maj 2010

Pi Kuan

Yo MTV Rap,
Climb In i Utby var några grader kallare i år.

Det intressanta var egentligen inte klippan den här gången, utan hur mycket som kan hända under ett år. Klättermässigt står jag kvar ungefär på samma ställe. Min ångest inför att leda på trad har gradvis gått över i en stark kärlek, fortfarande med hjärtat i halsgropen men med ett större fokus, större flow, en slags vakenhet som jag inte finner någon annanstans.

Men det var egentligen inte det jag ville skriva. Det som var skillnaden mot i fjol var att jag kände att jag tagit ett steg in i en gemenskap. Jag kom dit och kände igen många ansikten, vissa vagt och andra med stark kärlek. Det händer något speciellt i en relation mellan två klättrare. Helt vansinnigt egentligen hur man kan lägga sitt liv i en okänd människas händer. Hur man kan öppna sig så, visa sina rädslor, sina begränsningar, sitt ego. Jag kan känna så starka band till andra jag klättrat med, utan att egentligen känna personen bakom klättraren. Aldrig sett hur personen bor, hur personen agerar i sin vardag. Personligen kan jag känna att när jag klättrar är jag verkligen mig själv, där finns inte utrymme för att spela teater. Resten av mitt liv kan jag gå runt och låtsas, försöka vara Bra, försöka vara den samhället vill att jag ska vara, försöka passa in i mallarna. Men inte inom klättringen, klättringen är min egen högst personliga sfär dit jag kan fly från allt. Samtidigt är det svårt att smälta in i sociala sammanhang när man dels inte orkar syssla med smink och mode, tycker att TV är tråkigt, inte hänger med nå värst i samhällsdebatter och vantrivs på krogen. Folk som råkar fråga vad jag jobbar med eller vad jag ska göra i helgen höjer på ögonbrynen och följdfrågorna är sällsynta. Ändå fungerar det, ändå lever jag mitt egenvalda svensson-liv mitt bland alla andras. Försöker skratta samtidigt som di andra, försöker säga något intressant någon gång ibland. Fast så kanske det är för alla. Jag vill ändå slå ett slag för Anna Helena Maria Kathinka och alla ni andra där ute, gemensamma drömmar, gemensamma tankar om hur en perfekt dag kan se ut. Fett värt. Ni äger världen i mina ögon.

Den perfekta dagen i lördags i Utby bjöd bland annat på kärlek i form av ett led-försök på Pi Kuan, en grymt fin 5+ i Gärdsås. Maria, vi får planera in ett återbesök snarast!

Höjdpunkten i fredags var nog det plaskblöta utsteget på La Triviata (hette den så?) där mitt psyke fick kämpa järnet.

Just nu sitter jag på ett hotellrum i Åre och utanför singlar snöflingorna ner. Igår bilade jag upp hit från Göteborg och fy faan vad långt det var. Tackar bilguden att min lilla Colt klarade utmaningen och ber en stilla bön om att hemresan ska gå lika fint. Idag har vi varit runt och dokumenterat badvattenreningar på Åre kommuns bad. Imorn blir det samma sak i Gäddede och Strömsund. Snart dags nu för hundarnas kvällspromenad med utsikt över fjällmassiven.

Till helgen blir det Climb In i Årjäng, alla är välkomna från när och fjärran.

3 kommentarer:

martin jurander sa...

Inför döden är vi alla lika !

eller

Inför livet är vi alla lika !

Anonym sa...

men undrar om Sören hade det bra , rapport saknas ?

/the fanclub

Sören sa...

Jag hade det bra. rapport kommer. försöker få tid att sortera intrycken :) fast vad jag menar med det är sortering av bild och video.