wihaa!

(Bilden är från Alnö utanför Sundsvall i somras, Fredrik visar ett grymt mantlingsproblem.)

Vilken känsla igår, att gå längs älven i sundsvall, isen håller precis på att lägga sig, som mosaik över det mörka vattnet. Vindstilla, snön faller tyst ner mot gatan. Anna Ternheim i öronen, ensam på väg till klättringen i en liten mysig boulderhall.

Förra helgen gjorde jag ett besök på Karbin i sthlm med höga förväntningar, som blev grusade. Trångt, opersonligt, på gränsen till otrevlig stämning. Kanske hade jag otur, kanske var jag där på fel dag (lör kl 13), kanske är det helt enkelt en annan grej att klättra på en mindre ort. I Sundsvall blir jag alltid glatt bemött, hej vem är du kom och lek med oss! Det känns lite sorgligt att det här är sista gången jag åker hit (pluggar på distans och blir klar nu! :)).

På väg hem från boulderingen i Sundsvall är jag helt slut i armar och rygg efter en kamp med en röd led på branta överhänget, match, kors, och ta sats upp mot en sloper en sekund och sen vidare upp mot ljuset. Jag satte den aldrig, men gick ändå hem med ett lyckorus i magen, och konstaterade än en gång att klättring, klättring, jag blir så glad och mår så bra av att få klättra!!!

Idag har jag grym träningsvärk, och längtar längtar efter att gosa ner fötterna i sanden på en strand i Sardinien, höra vågorna som slår, salt i luften. Ovanför sträcker sig berget upp, med grottor, tak, tufor, en bult här en bult där, oändliga möjligheter och en veckas total frihet.

Brattberget by night

Hellooo

jag lyxade till det och tog bilen med upp till sundsvall denna veckan. (pluggar på distans till elektriker där) körde iallafall på i så bra fart att jag hann stanna till på brattberget och klänga lite på måndagkvällen. djeklarns vad fint det var! klipphällar som stupar ner mot vattnet, ett mysigt vindskydd på toppen med utsikt ända bort mot sundsvall.

hade ingen topo eller nåt, men tror såhär i efterhand att jag klättrat på Over the top, 6, Onda vibrationer, 6+, Listig och stark, 5.

jag litar fortfarande inte på cloggern, utan känner mej tvungen att kolla den varannan meter, för TÄNK om den helt av sej själv gått upp så jag plötsligt skulle forsa ner utefter repet ner på närmsta knuten fem meter längre ner.. tja, vad hade det gjort, mer än lite ilningar i magen och kanske ett och annat skrubbsår? grigri´n litar jag mer på på nåt vis, när jag firar neråt.

jag lekte tills det blev mörkt, vågorna slog mot stranden under mej och fyren blinkade till mej ibland. starka känslor. lederna får högt betyg, jag vill absolut åka dit igen, kanske en långhelg med sällskap av jösse klättersällskap, med eldande och ölande i vindskyddet på kvällarna?

resten av veckan så.. believe it or not.. öste regnet ner. jag pluggade och deppade lite och körde hem igår kväll.

under tiden jag varit borta har martin byggt färdigt klätterparadiset i vårt sovrum, wohoo! saknas bara lite färg och några hundra grepp.. :))

i mitt huvud gnager lynnie diamond-projektet i sulvik. om jag.. skjuter upp repet med pilbåge runt ett stort löst block som ligger uppe på en hylla på areten, och sen fäster det i marken där det kommer ner igen.. och sen cloggar upp till hyllan.. och sen kopplar ur mej och solar upp den sista lätta biten.. är det godkänt? eller.. om jag sätter i två halvkassa friends halvvägs upp i underclingen under diamantflaket, och sen ger faan i att falla? njaa.. hmm.. får nog grunna vidare på detta.

hejsvejs //moa