släpp fångarna loss..

Sms Fredag:

"-Är du sugen på att köra till göteborg och tillbaka på lördag? Jag ska hämta vilda och vill inte åka tåg."

Borde jag sucka tungt vid tanken? Neeej då, men jag övertalar lätt Christoffer om att vi absolut inte kan åka fram och tillbaka över dagen, uh så jobbigt, utan måste sova över i götet. (KLÄTTRAAAAA!!!)

Den där känslan ni vet, av att packa ner tradracket, hjälmen, en thermos nyponsoppa, en stor chokladkaka..

Den där känslan av att kliva ur bilen, ta på sig ryggsäcken med tanken, äh den var inte sååå tung, fågelkvitter, solsken, vattnet som forsar i diket, spanar mot Fjällbo som är ömsom torrt ömsom vattenfall.

Den där känslan av att bygga årets första ankare under klippan, spana uppåt och fundera över vart det kommer vara klurigt, vilka friends jag absolut måste ta med mig uppåt, kommer repet räcka?

Känslan av att ställa sig i stegen och bounce-testa (kan aldrig stavas så..?) första kilen, kliva uppåt och tänka NU, det är NU jag lever.

Känslan x antal meter upp att faan det här kommer aldrig funka, där tar sprickan slut, faan jag vill inte ge upp nu!

Känslan att hurra det kommer funka, om jag bara kan, om jag bara gör så, om jag bara..

Känslan att förundras över hur blöta något såriga händer faktiskt inte är kalla, att vintern faktiskt kommer ta slut.

Känslan av att bounce-testa en kil x antal meter ännu högre upp och känna hur hjärtat slår en volt när kilen plötsligt slåt bakut mot kinden och man står kvar ett steg längre ner och glömmer bort att andas.

Känslan när jag till sist kliver upp och ur stegarna, upp över kanten, ler mot solen och känner mig som att jag just vunnit på lotto / segrat över hela världen / blivit kär i klättringen IGEN.

Den där känslan ni vet.. eller är det bara jag?

När vi kör hemåt på söndagkvällen lyser solen på ekarna, på gräset, på oss. I huvudet finns bara en tanke, ett ord; VÅR.

Några timmar senare kör jag in på min grusväg och förundras över en dm nysnö. En suck blandad av dagens lyckorus och bitterhet över vinterns makt i mitt liv.

Några bildbevis blev det inte, men ytterligare ett minne att bära som bara är mitt och ingen annans. Ett förspel på klättersäsongen 2010.