Ekvationen frihet.

Många timmar har jag lagt ner på ekvationen frihet: Äventyr tar tid och kostar pengar. Om jag jobbar får jag pengar men ingen tid. Om jag säger upp mig får jag tid men inga pengar.

Jag tror att lösningen på ekvationen är att aldrig fastna i ekorrhjulet från första början. Jag läser Steph Davis bok och känner hur hela mitt jag slits isär av längtan till bergen. När Loka gnäller på mig att det är dags för kvällspromenad så lägger jag ner boken och ser mig omkring. Vad håller jag på med? Mitt hem ser ut som en soptipp, all min energi går åt till att drömma, klättra, jobba, cykla, plocka blåbär, leka och busa. Jag inser tyst för mig själv att jag aldrig blev vuxen, att jag lyckades skaffa mig ett fast jobb och ett eget hus men tog en genväg där jag nonchalant svepte förbi ansvar, förpliktelser, måsten, borden och bara sa; Jag vill ha ett hus. Ge mig! Jag vill ha ett jobb. Ge mig! Jag följer Loka till dörren där hon tar höga skutt av lycka. Så frågar jag henne, skogspromenad eller cykla till sjön? Sjön, sjön, sjön! hör jag i mitt inre. Loka travar glatt bredvid cykeln i sommarkvällen. Ute på udden släpper jag henne lös. Hon studsar runt i blåbärsriset, det är helt vindstilla. Jag sätter mig ute på en sten och betraktar sländorna som gör ringar på det mörka vattnet. Molnen speglar sig i svart, grått och orange. Är detta frihet? tänker jag för mig själv. Är den i så fall lika mycket värd som friheten på resande fot, som spontanitet, som en förnimmelse av att ha all tid i världen? Frihet en timme en måndagskväll. Loka åker i cykelkorgen hem, vi cyklar nerför backen snabbare än någonsin förr. Jag tänker på Gucci, som så ofta. Jag tänker på när vi åkte skidor nerför backen i vintras och Gucci drog iväg efter grannhundarna. Full fart hade vi i lössnön nere i diket, med skräckblandad förtjusning fick jag stopp på honom precis innan vi var ikapp grannen. Jag tänker att nu är det du och jag Loka, och vi måste fixa det här. Fartvinden ger mig tårar i ögonen. När jag kommer hem så ser hemmet fortfarande ut som en soptipp. Jag ignorerar det, steker ett ägg och sätter mig vid internet. Ekvationen frihet. Jag tänker, att jag nog behöver köpa en sån därn solcellspryl som man kan ladda batterier med inför cyklingen genom ryssland. Jag tänker, att ett par cykelhandskar och ett par cykelskor vore ju fint att ha också. Jag drömmer mig tillbaka till helgen i Stange, till sten, sol och hallon bland sotiga förvridna döda tallar. Martin kämpandes mot gravitation och friktion. Jag kämpandes mot mina inre demoner. Men mest glädje, över dansen, leken, spelet på naturens spelplan. Jag borde aldrig ha åkt hem, bara stannat där i friheten.

Jag kastar ner det tomma kakpaketet till Loka som glatt tuggar sönder det i små små bitar som sprider ut sig över golvet.