Jag har tråkigt.

Och jag inser samtidigt hur sjukt sällan jag har tråkigt. Inte många timmar om året. Så jag borde egentligen bara njuta av tråkigheten och ladda upp batterierna inför kalashelgen. Istället slösurfar jag runt på bloggar och facebook utan att finna något av intresse.

Om man ger sig upp groundup trad på tillräckligt många välsäkrade sexor, så borde väl 5+ ganska snart börja kännas enkelt? Klättergradering är så otroligt vidrigt överskattat, och samtidigt är jag så fast i träsket. Just det där med att kunna mäta sin prestation, den där känslan av att idag, idag var jag bättre än jag någonsin varit tidigare.

I helgen tickades Blåbärssnårigt på Skälefjäll av, något av det finaste jag klättrat. Ihållande klättring helt översållad med perfekta fingerjams, som just när pumpen börjar bita övergår i en fin layback.

Så när jag sitter på mitt hotellrum och väntar på att det ska bli sovdags, så kan jag leva mig tillbaka till känslan efter laybacken, när jag står på den lilla lilla hyllan och skakar ur pumpen. Glädjeruset som fyller kroppen till bredden, ingenting annat finns i hela världen, bara jag, berget och segern. Det finns inga förlorare, bara vinnare.

Till helgen är alla klätterbrudar välkomna hem till mig i Värmland. En klätterträff med fokus på mental klättring. Grottkrypning. Fallträning. Rädslor ska övervinnas, grader och säkringar ska försvinna vid våra fötter. Välkomna!

Nu ska jag ta en kvällspromenad i Drammen och sen är det förhoppningsvis sovdags.