Sol = Lycka

Jao,
Hemma igen från Climb In i Göteborg. Började klättra lördag lunch, lite smått illamående med prestationsångest, ringrostig och rädd. Efter några repor kändes det klart bättre och idag ledde jag äntligen Spagaten, utan några större bekymmer. Dags att ställa högre krav, så lätt ska det inte gå! (Försökte leda den för 2 år sen, men lyckades då inte lyfta från backen med alla säkringar jag släpade med mig) ;-) braaaaa dag!

I bilen på väg hem kändes livet sådär underbart härligt lyckligt som det bara gör efter en hel helg med klättring i fint väder med goa vänner. Sådär så man sjunger för sig själv och trampar på gasen och skrattar och höjer volymen på stereon och äger hela världen.
Nu längtar jag till Byn och Kraft, men jag får snällt foga mig till samhället och åka ut på mera resejobb i veckan. Hoppas på att få tillfälle att ta ut alla dessa komp-timmar innan november..

Nästa helg är det Climb In i Årjäng, KOM KOM KOM ALLA KLÄTTRARE!!! Som vanligt tältar och festar vi på badplatsen intill klippan. Varmt välkomna!

Climb-in Utby

Climb-in i tradvänliga Utby och ändå blev det mest bouldrat.
White Russian och Pisque var fina. Dock blöt topp på den senare, så jag tordes inte gå ut. Voodoo förstod jag mig aldrig på och resten var typ okänt.

Det var lite blåsigt på klippväggen och att då tjonga in fingrarna i ännu kallare sprickor, ja det sitter långt inne hos mig som har norra Europas sämsta blodcirkulation. Därför tunt på rep-fronten denna resa.
Fick dock gjort något i snöre. Mirceas led hette en kort läckerbit, Snett åt vänster hette en annan fin och Nosferatu hade fina flytt. Sedan några till som jag glömt namnen på. Hann inte med Tuborg eller Hollywood som jag ville få gjorda, men det får bli nästa gång. Inser oavsett att man borde åka till Göteborg oftare. Det är fint där.

På vägen ner. Bästa bilden på länge. Jag blev stolt ända in i själen.


På vad jag trodde var Skotofobi, 7a, men det var nog Pisque, 6c. Hur som helst ett fint problem som förtjänar återbesök


"Mirceas led", 6?


Henric på "Snett åt vänster", 6


Henric inger respekt i hooden genom att vifta med kniven och hota att cutta allt och alla.


Jonas har fastnat.


Springtime!


Springtime 2


baksidan av voodooblocket. dåliga skor


Söndag bjöd på kalasväder.

Pi Kuan

Yo MTV Rap,
Climb In i Utby var några grader kallare i år.

Det intressanta var egentligen inte klippan den här gången, utan hur mycket som kan hända under ett år. Klättermässigt står jag kvar ungefär på samma ställe. Min ångest inför att leda på trad har gradvis gått över i en stark kärlek, fortfarande med hjärtat i halsgropen men med ett större fokus, större flow, en slags vakenhet som jag inte finner någon annanstans.

Men det var egentligen inte det jag ville skriva. Det som var skillnaden mot i fjol var att jag kände att jag tagit ett steg in i en gemenskap. Jag kom dit och kände igen många ansikten, vissa vagt och andra med stark kärlek. Det händer något speciellt i en relation mellan två klättrare. Helt vansinnigt egentligen hur man kan lägga sitt liv i en okänd människas händer. Hur man kan öppna sig så, visa sina rädslor, sina begränsningar, sitt ego. Jag kan känna så starka band till andra jag klättrat med, utan att egentligen känna personen bakom klättraren. Aldrig sett hur personen bor, hur personen agerar i sin vardag. Personligen kan jag känna att när jag klättrar är jag verkligen mig själv, där finns inte utrymme för att spela teater. Resten av mitt liv kan jag gå runt och låtsas, försöka vara Bra, försöka vara den samhället vill att jag ska vara, försöka passa in i mallarna. Men inte inom klättringen, klättringen är min egen högst personliga sfär dit jag kan fly från allt. Samtidigt är det svårt att smälta in i sociala sammanhang när man dels inte orkar syssla med smink och mode, tycker att TV är tråkigt, inte hänger med nå värst i samhällsdebatter och vantrivs på krogen. Folk som råkar fråga vad jag jobbar med eller vad jag ska göra i helgen höjer på ögonbrynen och följdfrågorna är sällsynta. Ändå fungerar det, ändå lever jag mitt egenvalda svensson-liv mitt bland alla andras. Försöker skratta samtidigt som di andra, försöker säga något intressant någon gång ibland. Fast så kanske det är för alla. Jag vill ändå slå ett slag för Anna Helena Maria Kathinka och alla ni andra där ute, gemensamma drömmar, gemensamma tankar om hur en perfekt dag kan se ut. Fett värt. Ni äger världen i mina ögon.

Den perfekta dagen i lördags i Utby bjöd bland annat på kärlek i form av ett led-försök på Pi Kuan, en grymt fin 5+ i Gärdsås. Maria, vi får planera in ett återbesök snarast!

Höjdpunkten i fredags var nog det plaskblöta utsteget på La Triviata (hette den så?) där mitt psyke fick kämpa järnet.

Just nu sitter jag på ett hotellrum i Åre och utanför singlar snöflingorna ner. Igår bilade jag upp hit från Göteborg och fy faan vad långt det var. Tackar bilguden att min lilla Colt klarade utmaningen och ber en stilla bön om att hemresan ska gå lika fint. Idag har vi varit runt och dokumenterat badvattenreningar på Åre kommuns bad. Imorn blir det samma sak i Gäddede och Strömsund. Snart dags nu för hundarnas kvällspromenad med utsikt över fjällmassiven.

Till helgen blir det Climb In i Årjäng, alla är välkomna från när och fjärran.

att vara sjuk

Enligt mig är man inte en riktig klättrare om man inte har gjort "Supermullet" och "två
hål i väggen" !!
Kanske ett av de finaste problemen i Götet, Nihilisten

Tompa njuter av scandinavian leatherman

Ja , det var länge sedan jag var så här sjuk, först Oskar en vecka och sedan jag totalt klubbad, allt jag ville var att få åka ner till djungelgympa , efter tre dagar stod jag inte ut längre , styrde feberrusigt bilen 25 mil resa söderut.
Bättre att vara på plats i alla fall . Väl framme klarade jag djungelgympa så fort så jag hann tyvärr inte ställa fram videokameran , vilket var synd men men . Kroppen svarade men i luftvägarna kändes det allt värre , rösten försvann och svårare och svårare att andas , blod slem och mer panik i känslan.
Otroligt fint problem, kärlek vid första ögonkastet , bra gjort Geir, visionärt.
Dag två bjöd på 30 % luft in i systemet och en makalöst fin dag i Kullavik , fick gått den trestjärniga "två hål i väggen" och även en ultrafin tvåstjärna ! Nihilisten . Sedan scouting och tyvärr är jag nu kär i två nya problem , next time !

Som alltid kul att få klättra med er duktiga klättrare , lärorikt .
Nu är jag hemma men dock nere på 10% luft intag, hoppas jag överlever!.
Kul att ha fått göra första influensabestigningen av Djungelgympa !
/hade / m

Djungelgympa , Mellby

Äntligen , idag satt den !
/m

men gets low

Göteborg är bra , jag kom lite längre på Dg , jag försökte läsa helt normala dikter för John , det gick mindre bra . Jag stukade foten , jag lagade foten .
Jag klättrade fina superproblem . Och njöt av sol och regn .



poesihataren på Dg



Sadisten visar några av sina skillz


också lite film ...

släpp fångarna loss..

Sms Fredag:

"-Är du sugen på att köra till göteborg och tillbaka på lördag? Jag ska hämta vilda och vill inte åka tåg."

Borde jag sucka tungt vid tanken? Neeej då, men jag övertalar lätt Christoffer om att vi absolut inte kan åka fram och tillbaka över dagen, uh så jobbigt, utan måste sova över i götet. (KLÄTTRAAAAA!!!)

Den där känslan ni vet, av att packa ner tradracket, hjälmen, en thermos nyponsoppa, en stor chokladkaka..

Den där känslan av att kliva ur bilen, ta på sig ryggsäcken med tanken, äh den var inte sååå tung, fågelkvitter, solsken, vattnet som forsar i diket, spanar mot Fjällbo som är ömsom torrt ömsom vattenfall.

Den där känslan av att bygga årets första ankare under klippan, spana uppåt och fundera över vart det kommer vara klurigt, vilka friends jag absolut måste ta med mig uppåt, kommer repet räcka?

Känslan av att ställa sig i stegen och bounce-testa (kan aldrig stavas så..?) första kilen, kliva uppåt och tänka NU, det är NU jag lever.

Känslan x antal meter upp att faan det här kommer aldrig funka, där tar sprickan slut, faan jag vill inte ge upp nu!

Känslan att hurra det kommer funka, om jag bara kan, om jag bara gör så, om jag bara..

Känslan att förundras över hur blöta något såriga händer faktiskt inte är kalla, att vintern faktiskt kommer ta slut.

Känslan av att bounce-testa en kil x antal meter ännu högre upp och känna hur hjärtat slår en volt när kilen plötsligt slåt bakut mot kinden och man står kvar ett steg längre ner och glömmer bort att andas.

Känslan när jag till sist kliver upp och ur stegarna, upp över kanten, ler mot solen och känner mig som att jag just vunnit på lotto / segrat över hela världen / blivit kär i klättringen IGEN.

Den där känslan ni vet.. eller är det bara jag?

När vi kör hemåt på söndagkvällen lyser solen på ekarna, på gräset, på oss. I huvudet finns bara en tanke, ett ord; VÅR.

Några timmar senare kör jag in på min grusväg och förundras över en dm nysnö. En suck blandad av dagens lyckorus och bitterhet över vinterns makt i mitt liv.

Några bildbevis blev det inte, men ytterligare ett minne att bära som bara är mitt och ingen annans. Ett förspel på klättersäsongen 2010.

GBG standard 6a

Efter en kvällsrensning utrustad med en nersliten lapisborste och firningsrep , kunde jag nästa kväll äntligen börja jobba på denna läckerbit. Move efter move gav med sig och till slut stod jag där under kanten redo att sända.
Men icke , flög neråt och gjorde fina kullerbyttor i gyttjelöven , minst sagt lycklig över en så delikat avslutning .
Tredje kvällen , fick värma upp några gånger på "sjukhustider" 5a bredvid , en grymt fin catch, sedan var det dax , efter lite kassa försök , varav ett där startgreppet gick sönder precis när jag skulle skicka upp till kanten, kom då äntligen det rätta försöket , stod under kanten och skrek högt geronimo och anföll som en kobra mot kanten , fick handen att stanna kvar och bumpade snabbt vidare tills jag nådde gbg-juggen , nu var det överlevnad som gällde. Det här sändet skulle fullbordas, jag skulle upp , så var det bara och sekunder senare stod jag uppe bland blöta löv och bara log . Jag hade äntligen blivit vän med GBG-standard 6a.

Of all the things I've lost, I miss my mind the most

Climb-In i Utby. Den vertikala dansen var där med 2/3 av sina skribenter.

På vägen ned svängde jag och Moa förbi Vickersrud för att spana in den boulder som climbingpics.blogspot.com tidigare uppmärksammat. Eftersom det ligger i värmland så ingår det i mitt 'inventera-alla-klippor-i-värmland-projekt'.
Stället är litet och intensivt. Det mest tilltalande är riktigt brant och hårt. Bakom klippan ligger en 30 meter bred plattvägg som förmodligen håller problem i det lättare registret. En del lika höga som överhänget mot vägen. Har man ändå vägarna förbi så kan det absolut vara värt ett stopp. De som åker från Arvika mot Göteborg/Åmål passerar dessutom klippan som ligger max 20m från vägen. Hör av er för vägbeskrivning.

bilder från Vickersrud nedan.





Detta är mitt första besök i Utby.
Jag är väldigt överraskad av stället. Det var mycket bättre än vad jag trodde. Hög klass på lederna!
Vi har försökt klättra kvalité framför kvantitet. Något vi lyckats utmärkt med.
Leder som varit extra fina har varit,
Jappe, 5
Bananblocket, 6-
Spagaten, 5+
Gunnars skräck, 5

Imorgon åker vi hem, men förhoppningsvis ska vi hinna med fler klassiker innan hemfärd.


På Ängen

Petter fick 'Bantaren, 5+' att fastna i huvudet på mig kvällen innan. fetspärren slog dock ifrån i toppen. Jag kom aldrig upp i hålet på insidan topp-blocket, haha. Calle däremot lyckades pressa sig igenom. Nu blir det diet.

Calle parasiterar på Pär

Kära i Utby

Moa, Calle och Pär på stand vid bananblocksväggen.

ps. titeln på inlägget är yttrat av Ozzy Ozbourne. En legend. När jag inser hur mycket psyket spelar in i trad-klättring, så önskar jag att sinnet inte var närvarande.

å nu så har sååmmaren kååmmit för ja har just tage bort snöön

utby.

kommer inte våren till dej så måste du komma till våren.

i helgen var våren i göteborg.

vi med.

jag lyrisk av att äntligen få klättra ute utan vattenfall.

martin med siktet inställt på High Voltage.

o sola sken o barna log o hade så trevlit så trevlit.

å så plötslit va de söndag.


hemma ligger snön kvar och hånler, men inte länge till, hittade idag årets första tussilago i dikeskanten.


Godiskula nr 1 trotsar tyngdlagen på Dub.



Godiskula nr 2 stortrivs.

hejdå utby, vi ses snart igen!

//////////////moe

utby, en himla scen.

Petter undrar var han la huvudet. Jag säger bara :
Goa gubbar i go stad med go klippa. /M

Vilda & Gucci

Hepp hepp,

Även jag och Gucci-hunden var i Göteborg i helgen, blidde dock inget klättrande denna gång, på tok för blött kallt och hårt för att jag skulle bli inspirerad.

Vilda!

Jag var istället på äventyr med Vilda och Ellen. Vi slogs mot träskmonster, badade i vattenfall, gick på lina, kröp genom grottor och besteg berg av snö, sen när vi blev trötta så tittade vi på mumin och snusmumriken, bakade blåbärspaj och hade det mysigt.

Själva grundpelaren i resan var att hämta min nya drejskiva, vilket vi också hann med. Äntligen efter alla dessa år har jag min alldeles egna drejskiva!! Alla som vill ha en handdrejad kaffemugg med en klättrare på räcker upp en hand!

En blå flygande handduk till Peter

Paddor funkar apbra till picknick, ifall nån nu skulle ha missat det..

Som alltid några underbart suddiga bilder!

Puss och hejdå

gbg

aaaaaaaaaaaaaaaiiiooooooooo !

Jag har känt motstånd

Jag har mött draken,

jag har klättrat en blöt norrlands guld ,

jag har fått se starka killar

jag har fått se ren energi lysa i deras klätterögon

inofficiellt känns det som jag har fått vara på träningsläger,

ojojoj, vilka grymma snybbar / Martin