Le Font du fantastique

Varför flyger inte Ryanair till Orly istället för Beauvais? Att landa norr om Paris istället för söder om är lite väl omständigt och nästa gång flyger jag nog med Norwegian av just denna anledning. Priset med Ryanair är dock svårt att slå. Speciellt om man åker sista minuten som jag och min homie Robin aka 'Sick Dude' gjorde. 84 NOK ToR inkl skatter.

Vi rundande Paris i hög fart och forcerade yttre delarna fontanskogen i 130 km/h. Jag är mycket medveten om hastigheten då sträckan var skyltad med 90 km/h och en blixtförsedd stolpe förevigade min tunga högerfot. Fuck!

Visste sedan mitt första besök i våras att parkeringen vid Franchard Isatis var avsides och packad med övriga klätterturister. Blyfoten ledde oss dit på rekordtid och ivrigt spurtade vi in i skogen alltmedan solen sjönk. Folk var på väg tillbaka från dagens sessioner och deras blickar återspeglade tankar som "Jaha, nyanlända puckon som är ivrga på att nöta hud" eller "Hallå, det är dags att retirera mot hemmet nu för att dricka rödvin och suga på baguetter. Vad håller ni på med?". Vi hade inte tagit med någon padda från Sverige så med endast ett par klätterskor i en hand och en kritpåse i andra halvjoggade vi in mellan blocken iförda pannlampor.
Vi provhängde på några roliga problem och på en pannlampebelyst (dock kolsvart) film lyckades jag nypa mig uppför vad jag tror var Faux Baquet droite 7a.

Varken jag eller Sick Dude är särskilt planerande av oss.
Hyrbil i förväg. näh, varför då? Boende? njae, det löser sig nog. Vi kan väl ta med ett tält utifall att. Dusch då? Äh, vi smiter in på någon camping någonstans?
Vårt lyxiga boende denna vecka blev således framsätet på vår VW Touran. Denna bil var för övrigt den enda som de 7 olika uthyrarna vid flygplatsen hade att erbjuda. Tur att vi fick tag på någon överhuvudtaget. Bilen var dock väldigt bra. Gott om utrymme i bagaget att lasta öl, vin och baguetter, soppasnål och bevisligen snabb.

Den andra dagen mötte vi upp Petter och Joanna, som fastnat i fontanskogen under sin roadtrip. Trevligt då de är bra människor och därtill padd-ägare.

Under några utmärkta dagar utan nederbörd lyckades vi med att besöka områdena Cul de chien, Roche aux sabots, J.A Martin och Bas Cuvier.
Jag var på jakt efter klassiker och fina bestigningar. Tacksamt att befinna sig i fontanskogen då.
Hittade några klassiker, men framförallt en hel del fint i det blygsamma register vi verkar inom.

Det är ganska otroligt hur ett ställe kan producera så mycket kvalité inom ett sånt begränsat område som därtill tilltalar alla. Man kan se en stackare desperat balansera på en 5-slabb. 2 meter bredvid laddar någon för en 7b dyno och strax bakom står en grupp och ropar allez! allez! åt sin polare som naglat sig fast grensle på en vertikal arete i 6-registret. Jag blir glad av att bara vistas i denna lekstuga av sten.

När jag var i fontanskogen tidigare i år, såg jag det patrask som strök omkring i alldeles för mycket smink och korta kjolar. De vinkade lite förstrött med höften på sned och plutade överdrivet med sina knallröda läppar. Jag har aldrig förstått om det är boulderturisterna som är klientelet eller om det är vanliga fransmän som lägger bud på deras kött. Kulturen är olika har jag tänkt och som mest gett dem en tanke av medlidande. Den här gången såg jag dem på samma ställe som sist. Mellan Fontainebleau och Bas Cuvier där vi tredje kvällen svängde in med vårt rullande boende för att sova. Så fort vi parkerat på Bas Cuviers parkering genomförde vi samma rutin som varje kväll. Tände belysningen i kupén, drog på stereon och öppnade en flaska vin och knäckte var sin öl. Semester.
Trafiken var livlig på parkeringen. Bilar kom och gick och konstigt nog verkade det inte vara bouldertomtar redo att angripa sandsten tidigt nästa morgon. Ska det vara sån här trafik hela natten tänkte vi?
Sick Dude började dra historier om vägrånare samtidigt som en vit skåpbil åkte förbi oss saaaakta saaaakta för tredje gången. Plötsligt stannar den och backar tillbaka och svänger in bredvid oss. Två killar i 25-års åldern frågar något på franska varpå jag endast kan svara, pardon, parle vo anglä? De säger något annat på franska, som vi heller inte förstod, och drog därifrån med en besviken rivstart. Jag och Robin kollade på varandra med frågande uttryck.

Oron börjar gnaga lite i oss. Vad är det här för ett ställe egentligen? Horor längs vägen, bilar som glider förbi läskigt sakta, Robins vägrånarhistorier och här sitter vi berusade och oförmögna till transport.
Gay parking scenen från filmen "Den där Mary" spelas upp för mitt inre och jag inser att vi kanske befinner oss i en ormgrop av sexuellt utsvultna män på en etablerad fransk pitstop för dylika rendevouz. Det finns ingen annan förklaring än att de bilar som sakta glider omkring innehåller delar av den franska bögeliten som är ute efter våra rövar.
Vi stoppar tillbaka korken i vinflaskan och glider olagligt bort mot Apremont. Apremont ligger i slutet på en enslig väg som slutar i en dunkel parkering och bom över vägen. Vi är helt ensamma och pustar ut. Det tar 3 minuter innan den vita skåpbilen(!) sakta glider förbi, svänger in på parkeringen och ställer sig bakom oss så att vi inte kan komma därifrån. Va faen. En dryg minut av nervös väntan passerar. Så startar de bilen och glider sakta bort. Troligtvis besvikna på utebliven brun kärlek.
GAH! Vad jobbigt. Vi drog direkt till Franchard Isatis. Husbussar, paddor, små eldar, historier om skickade problem, dunjackor, pannlampor... uteslutande bouldertomtar. Vi var säkra och firade med att sänka resten av vinet. Petter berättade dagen efter att förra gången han var vid Bas Cuvier fick han hoppa fram mellan kondomer och papperstussar. Lovely.

En resa till Font är tydligen populärt bland svenska klättrare i oktober månad. Många kända ansikten bland blocken. Det är en märklig känsla att åka 200 mil hemifrån och stöta på de man hänger med i gymet på hemmaplan. Då ska ni komma ihåg att de jag hänger med är få till antalet. Jag pratar inte om något stort kommersiellt gym i Stockholm. Det kan också vara så att klättervärlden är löjligt liten.
David Sjöqvist hade åkt ner en vecka innan mig och jag hade utmanat honom på kottkrig. När jag stod och vattnade ormbunkarna smög han sig fram och pepprade mig.
Om du läser detta: Lycka till på den fortsatta roadtripen. Jag hoppas du kan vara borta länge, men samtidigt inte. Inspirerande med tekniska kraftpaket på hemmaplan. Men jag tror din bror kommer axla den manteln utan problem. Det är nyp i familjen Sjöqvist.

Både jag och Sick Dude har delikta fingertoppar som nöttes oväntat fort. Därför åkte jag och Sick Dude söderut till staden Dijon och vindistriktet Bourgogne för att sippa vin på någon av många vingårdar. Sagt och gjort. På vägen såg vi dessutom några kalkstensklippor uppe bland kullarna. En vacker promenad i lummig trollskog senare var vi framme och hittade tursamt nog bultar och ankare. Bisarrt och otippat att sportklättra på en resa till Fontan. Vi hann endast med ett fåtal leder innan en park-ranger hittade till vår klippavsats (hur kom han dit?) och upplyste oss om att klättringen var förbjuden och sparkade ut oss ur reservatet. Jaja, vi slapp böter i alla fall.

Nej om man skulle bli klar med det här milslånga inlägget någon gång.

Sammanfattningsvis kan man säga att fontan var bra och vi fick en del fint klättrat.
Bästa problemen var förmodligen: le couer 7a, la marie rose 6a och Helicopter 7a.

Flesta av bilderna nedan är från Petter och Joannas digitalkamera. Ni hittar fler bilder på följande länk

Tejpad för att hans ena hund tog fel på hans finger och en prinskorv precis innan resan. ouch.

Petter på det något psykologiska utsteget på Vol a vue, 6a i Cul de chien

crackoholic.

Robin på okänt utsteg

Molnet till trots... inget regn.

Okänt, men väldigt fint problem i Cul de chien


samma problem som ovan.

Robin

Ser ut som att jag sparkar Joanna i pendeln, men jag tror det gick bra. Problemet är Penchant Fatal 7a i området J.A Martin


Närmar sig slutet på Penchant Fatal


there's a trick my friend. you have to make love to the rock.


Trollskogen utanför Dijon


vindruvs-meditation.


Grytkryp


12 000 järnbalkar och 2,5 miljoner nitar. Gustave Eiffel, vilken briljant dåre


Ringaren, jo det är jag det. Bruden till vänster skulle direkt ha autograf.

Dottevik Evil Foot Clan var representerade i form av Robin aka Smokie aka Sick Dude

Joanna fokuserar

Mr Offwidth har svårt att hålla sig borta från stora som små sprickor

Robin biter hål på underläppen.

Kändispackat i skogen. Anja Hodann på Carnage 7b(+)? Fick det att se väl enkelt ut :)

Ett av många försök på Helicopter 7a. Andreas Klarström har uppmärksammat mina tidigare luftfärder av och på mattorna och står redo.

Orkade inte hålla kvar den gången heller.

weeee... har lyckad bestigning på film som kanske kommer längre fram.