Simonsbergets blåsning

Det blidde inget kolsrudsflaget, utan istället en spontan roadtrip österut till Tunabergsträffen. Berget var snällt och fint, kluvet av ljuvliga spricklinjer och med behaglig lutning.

Vädret var perfekt, men jag blåste nästan bort några gånger när vinden tog i.

Jag klättrade med Sara, en maratonlöperska från Stockholm som fick intensiv träning i sprickklättringstekniker då hon tidigare mest klättrat sport på kalksten. Det var kul att känna att utmaningen var lika stor för oss båda när jag ledde upp femmor, och jag kände att jag fick in lite vana på att leda, ledde upp 12 replängder av 13 under helgen. Wohoo!

------------------

Finaste lederna under helgen:

Kamarina 5+, helt perfekta fingerjam och härlig klättring.

Evas spricka 5, blåsigt och exponerat högst upp på berget.

Direttissiman 5+, djävlar vad jag fick kämpa här, men upp kom vi!

Pelaren 5+, tre replängder varierad häftig klättring.

Stålfinger 7-, (topprep) sjukt fint!

------------------

Middagen på kvällen var.. tja vad ska man säga. En tredjedels kaffekopp soppa till förrätt med lite småtugg till. Innan huvudrätten börjar serveras är all dricka slut. När jag 1,5h senare äntligen ska få ta mat.. så är den slut. De började koka pulvermos och varmkorv, vilket inte riktigt levde upp till förväntningarna på brakmiddagen jag gått och längtat efter hela dagen, så jag gick tillbaka till tältet utan mat. Som tur var satt några goa grabbar och grillade vid tältplatsen och bjussade på potatissallad och grillat kött. Smaskens! Där var min kväll räddad.

Tunabergsträffen. Många tält. Många klättrare.

Jag står och laddar på tredje replängden av Pelaren.

Friska vindar på Evas spricka, kanonfin!

Sara nöjd, glad och något sliten på Graviditetsleden, en fin avslutning på helgen.

Varning för julskinka, till helgen kommer första frosten.