
(Bilden är från Alnö utanför Sundsvall i somras, Fredrik visar ett grymt mantlingsproblem.)
Vilken känsla igår, att gå längs älven i sundsvall, isen håller precis på att lägga sig, som mosaik över det mörka vattnet. Vindstilla, snön faller tyst ner mot gatan. Anna Ternheim i öronen, ensam på väg till klättringen i en liten mysig boulderhall.
Förra helgen gjorde jag ett besök på Karbin i sthlm med höga förväntningar, som blev grusade. Trångt, opersonligt, på gränsen till otrevlig stämning. Kanske hade jag otur, kanske var jag där på fel dag (lör kl 13), kanske är det helt enkelt en annan grej att klättra på en mindre ort. I Sundsvall blir jag alltid glatt bemött, hej vem är du kom och lek med oss! Det känns lite sorgligt att det här är sista gången jag åker hit (pluggar på distans och blir klar nu! :)).
På väg hem från boulderingen i Sundsvall är jag helt slut i armar och rygg efter en kamp med en röd led på branta överhänget, match, kors, och ta sats upp mot en sloper en sekund och sen vidare upp mot ljuset. Jag satte den aldrig, men gick ändå hem med ett lyckorus i magen, och konstaterade än en gång att klättring, klättring, jag blir så glad och mår så bra av att få klättra!!!
Idag har jag grym träningsvärk, och längtar längtar efter att gosa ner fötterna i sanden på en strand i Sardinien, höra vågorna som slår, salt i luften. Ovanför sträcker sig berget upp, med grottor, tak, tufor, en bult här en bult där, oändliga möjligheter och en veckas total frihet.