Taskig tajming

Kvällarna blir bara mörkare och mörkare. Att hinna ut och klättra mellan jobb och solnedgång är svårare och svårare. Detta tillsammans med regn och dålig motivation har gjort att det blivit dåligt med klättring mot slutet. När jag var i Årjäng i helgen, så fick jag dessutom psykbryt på de enklaste lederna. Per Callebergs uppmaning i stora klippklätterboken att man tidigt ska vänja sig av med topprepen och skaffa ledpsyke har inte riktigt fastnat hos mig.

I ett försök att bli bättre på detta (och förhoppningsvis blir starkare på köpet) så har jag letat mig inomhus.

Karlstad klätterklubbs nya lokaler ligger ungefär en kilometer från hemmet och dessutom på väg hem från jobbet. Det finns därför inga ursäkter till att jag inte ska spendera mycket tid här. Har luskat ut hur man blir medlem och slingrat mig fram i den administrativa gröten för att äntligen få mitt medlemskort. Nu kan jag komma dit när jag vill under de mycket generösa öppettiderna.

Den här terminen tänker jag inte heller krama killar (shootfighting & submission wrestling) som alternativ träning. Det ska bli klättring för hela slanten.
Den tid som är kvar av säsongen ska jag använda till att leta upp något kul projekt att ställa in siktet på och ha som morot. Kanske det öppna projekt som Karlstad kk bultade upp i Hemtjärn i augusti? Uppskattad grad 7b-7c vilket i så fall blir det i särklass hårdaste jag någonsin gjort.

I onsdags var jag på väg till hallen för ett pass.
Ett reguljärt besök brukar innebära att korridoren mellan dörr och klätterväg hyser 2-3 par skor. Samma personer hänger i repen eller pekar ut nya boulderproblem. Man känner igen sig. Man morsar och samtalar och det är allmänt gemytligt. Onsdagar däremot är (tydligen) reserverad för de yngre förmågorna. Likt svärmande bin har de en förmåga att finnas överallt på en gång. I den högljudda kommunikationen verkar ändå samtalet mellan närliggande individer ske utan missförstånd. Därför sker inga olyckor fastän de i princip står ovanpå varandra. Föräldraenheter är givetvis närvarande och stöttar, uppmuntrar, säkrar, tjatar och värmer upp lokalen med blotta närvaron. Knappt hade den ena 9-åringen tagit sig upp innan nästa var på plats. Imponerande prestationer och frustrerat såg jag hur en mycket ung förmåga lyckades hänga kvar med båda händerna(!) på det grepp jag krampaktigt crimpat högerhanden på några dagar tidigare.

Jag flyr fältet kvickare än kvickt och tänker för mig själv.
1. Besök inte stället på onsdagar
2. Jag blir hellre steriliserad, kastrerad och landsförvisad än skaffar så där många kiddos.
3. Se till att barn upptäcker "sin" sport i tidig ålder. Det ger dem sådana fördelar längre fram.

Se video och bild för illustration om ovan. Om inte annat så visar det hur lokalerna ser ut.
Synd att jag missade deras uppvärmningspass i tjockmattan. haha, tusen fötter på liten yta. jisses vad det smattrade.