Hellooo
Igår log vädergudarna äntligen mot oss, jag och Anna passade på att klänga på en av de få upptäckta klipporna i norra Värmland. Vildmark i Värmland & Klarälvdalens Folkhögskola brukar ta dit grupper och klättra topprep ibland, så där finns fyra fasta ankare.
Faktiskt så skedde min allra första kontakt med utomhusklättring på just denna klippa, året var 2005 och jag hade under några månaders tid skakat på huvudet åt några nyligen klätterfrälsta kompisar. De slängde sig med underliga termer jag inte alls förstod, och den enda tanken i deras huvuden var klättra? klättra! klättra? Klättra!! så jag kände mig efter ett tag tvungen att följa med och kika vad som var så otroligt häftigt med att kämpa sig upp för bergväggar. Någon påstod att jag skulle ha lätt för det, lång och smal som jag var. Äsch, sa jag, jag har ju inga muskler, orkar inte ens göra en armhävning. Teknik, sa dem, det handlar mycket mer om teknik, att stå rätt på fötterna. Jaja.
Så var det dags för en första bestigning. Jag tittade nogrannt på när de visade åttan, jodå, den skulle jag nog kunna lära mig. Klippan var hård. Kall. Fast. Men samtidigt kändes den liksom levande, det var ett test, mellan mig och berget. Kämparnerven tändes i mig, att tävla mot mig själv, det var något jag gillade. visst faan skulle jag kunna ta mig upp här!? Jag kämpade, pressade, tog i, försökte tänka på fötterna, tekniken, men benen skakade och armarna kändes som gelé, hjälp! Jag minns första gången jag satte mig ner i selen en bit upp, jag var beredd på ett fall, åtminstone någon meter, men vips, en decimeter ner satt jag stabilt. Jag slappnade av lite, det kanske inte var så farligt ändå. Jag vågade chansa mig ut på en liten travers, och förvånades över att jag fortfarande stod kvar på den pyttellilla kanten. Väl nere på backen visste jag det redan, det här ville jag göra om! Det investerades snabbt i dojjor och egen sele, jag förvånades över att alla förväntades ha med egna grejjer, att man aldrig lånade ut något till varandra, för man var tvungen att veta sin utrustnings "historia". Man fick absolut inte kliva på repet, och akta så det inte kom på backen så det kom in barr eller grus i repet. Absolut aldrig släppa bromshanden när man säkrade, alltid supernoga med alla kommandon, Säkring klar, Jag klättrar. Det kändes rent av militäriskt, total kontroll på minsta lilla detalj. Jag kände hur det dunkade i min rebelliska ådra. Okej, säkerhet, det är tokviktigt. Men jag klarar inte av när saker blir pedantiska. Ändå ville jag ju klättra, så jag anpassade mig någorlunda. Bara någon vecka senare flyttade jag från Stöllet, och har sen dess inte sett till Vitsandsklippan. Därför var det otroligt kul igår att få se vad det egentligen var för något jag klättrade på den där första gången.
Jag kände direkt igen leden, den hade etsat sig fast i mitt minne, kanske en femma i grad, med en lätt början med massor av grepp, och ett svårt slut (som jag aldrig kom upp för förra gången). Denna gången gick det betydligt lättare. Ingen pump i armarna, och slutet hade nedgraderats från "omöjligt" till "lite klurigt". Vi gav oss då på leden som de "stora starka killarna" hade klättrat på sist, en rättså tung led, kanske grad 6, som gick från ett balansigt layback till ett desperat crux från en bred spricka till ett kasst tvåhandsgrepp till nästan ingenting och sen vidare upp upp upp (tungt) till en härlig jugge. Puh! Otroligt fin led, den fastnade som en liten pärla i mitt minne, och jag mig en rejäl träningsvärk till idag. Tror även att den med lite mod går fint att säkra naturligt.
På klippväggen finns plats för en väldig massa fler leder, allt från sva till överhäng och tak, runt om finns finfina boulders utkastade. Vet inte om markägaren gillar bultar i berget, men det har säkert folkhögskolan i Stöllet koll på. Själv bor jag 12 mil bort så jag kommer nog inte bli stammis i Vitsand, även om det är ett tokfint ställe. Kul att se att man utvecklats som klättrare, även om jag fortfarande känner mig som i början av en lång lång resa utan slut.. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar