Always on my mind

På bilderna ses soloklättring av de tuffa grabbarna Gucci och Martin.

Heldag i Årjäng. Solen ligger på klippan som får en underbar röd nyans, luften är friskt höstig och klippan inbjuder till led efter led. Picknick på crashpaden med wienerbröd kaffe och te. Kan man ha det bättre? Min tanke om att träna på att leda och leka med kilar och friends tar mej uppför trocadero, men sen tar det stopp i huvudet. tänk om tänk om jag inte orkar / fumlar och tappar allt / får panik / hjälp! men jag klättrade iallafall två andra leder på topprep som jag vet att jag kommer våga leda upp någon gång i höst (lite sådär lagom obestämt). klättrade också en otroligt fin sexa, Mysterious Walk, på vattenslipad klippa med härliga trixiga moves.
Funderade idag över fenomenet att klättringen sakta men säkert tar över mitt liv. Känslan av att klättringen är tryggheten i livet (vad som än händer med jobb / familj / boende / whatever så har jag ju alltid klättringen.. ) och hur utrymmet i hjärnan tas upp mer och mer av klättring, vad dagdrömde jag om förr? vilka samtalsämnen hade jag förr? klättringen äter sakta upp mej, tar över mitt liv. ska jag hoppa av? Nej! Framåt ska vi, mot nya äventyr, mycket finns kvar att klättra över här i livet. Känns också som att klättringen hjälper mig i övriga livet, får mej att övervinna tristess, rädslor och otryggheter. Blabla låter klyschigt som faan, men är man kär så är man.

Martin klurade på "always on my mind", åkte sen raka vägen hem och började febrilt leta i ordböcker efter begreppet "hoppstart".

Imorn har jag beställt ännu en solig härlig höstdag med klättring i bland annat Gylterud och Åmotfors!