Hur var det nu det här fungerade?

Den här bloggen är bara nästan död.

Andra intressen, tidsbrist men framförallt skador och ingen motivation har gjort att jag inte klättrat sedan december. En kass vinter också. Var inte ute och luftade yxorna en enda dag! Hade det inte varit för att min klätterpappa Jonas Wallmander och Carl Edvinsson startade Karlstad Gubb Boulder (KGB), så hade jag inte klättrat alls. Vi oldboys har haft fika i hallen och tittat på när alla starka ungdomar krossat plast. Ibland har vi klättrat själva också.
Nu är däremot frakturer och stukningar läkta och enda kvarvarande åkomman är lite kronisk gubbe, men det får jag leva med.
Karlstad Gubb Boulder har i motivationssyfte bokat en tur till Fontan i augusti och det fungerade. Jag känner mig lite upplyft och ser fram emot att krama sandsten och sippa lite rödvin igen. Det har fått mig motiverad nog att komma ut och klättra lite. Det tillsammans med den nya generationen hungriga klättrare i Karlstad Klätterklubb (Fredric Gånheim, Per Engdahl, Martin Ström Götenstedt med flera) som försöker dra med mig ut.
Formen är superdålig, men det är åtminstone roligt.


Detta är min mediokra klättersäsong i bilder

 Köpte en Hilti TE-7a i syfte att sätta upp lite nytt roligt i bland annat Östanås, får se när jag får tid över.

Lurade med min starka svåger till sällan besökta Anneberg centralt i Karlstad. Får nog skänka ett par klätterskor till honom. Han är sån där talang ni vet.

Martin på sin nytur Dvärgflykten i outvecklade djupdalen strax utanför Karlstad.

 Splatt, rakt i en kodynga vid Häller för ett par helger sen. tur att det var Christine som gjorde det och inte jag :) 

 Försöker lura med mig junior ut med jämna mellanrum. Det bästa han vet är att krita upp, det näst bästa att ramla ner och däremellan försöker han verkligen ta sig upp. Pappa stolt :)

 Svågern igen.

 Djupdalen bjuder på en hel del överhäng och tak vilket gör att detta stället växer på mig. Varit där ett par kvällar nyligen och satt upp några nyturer och repeterat det lilla gamla. Stor nyturspotential. 

 Jag på ett fint problem i djupdalen. Dvärgdödaren, 6c

 Den med fingerstyrka från urskogen och en fantastiskt bodytension kanske klarar göra detta hårda takproblem. Två skitkrimpar i taket och sen ut till en läpp och mantling runt kanten. Djupdalen.

 Martin och Christine på standplats efter att ha dominerat leden Mallorol på Häller under en Bohushelg vi gjorde för några veckor sen.

 Martin vid djupdalen.

 problemen pulkrunkarn vid mediokra stadsklipporna Våxnäs mycket centralt i Karlstad.

 Fredric på någon sexa vid utepremiären vid sveafallen i våras.

 så sant, så sant

 Johan Lovén gör sin första nytur i Djupdalen, häromdagen. Att föda en cykel, 6a. Börja i en grotta och jamma dig ut ur den.

 Jonas Wallmander på en sten vid vårat stopp i Strömstad.

 note to self. raka dig innan du bygger en jamhandske.

Jag och Joel åkte en långweekend till Stryn. På bilden Joel 700moh på Loens senaste attraktion i form av en via ferrata.

Min systerson undrar om han kritat tillräckligt.

Martin på en av nyturerna vi klämt in i Östanås. Detta är Renskav, 6-

Från ett toppankare vid beachen och bölgen, Stryn, Norge

Tyckte mig se Malin Holmberg här vid detta tillfälle. Kände mig inte alls gubbig när hon projekterade områdets hårdaste linjer :)

Fick för mig att jag skulle göra Torline vid Häller, Bohuslän som första grej på dagen. Den idén hade kallpump, svordom och misslyckande skrivet över hela sig. Allt infriades.

Därför kom jag heller aldrig högre än det här. Hem och träna jam och komma tillbaka. Vilken linje!


--------------------

Om ni undrar om problem osv kring bilderna så har jag skapat förare för den mesta klättringen i Karlstadområdet på Sverigeföraren.

Översikt bouldering 

http://www.sverigeforaren.se/index.php/Bouldering_i_V%C3%A4rmland

Översikt klippklättring
http://www.sverigeforaren.se/index.php/V%C3%A4rmland



Boulderförare västra Värmland
http://27crags.com/teams/varmlandskollektivet

Snipp Snapp Snut

ey eY EY YO!!!!

Lägger ner bloggandet här nu. Ni som vill fortsätta hålla ett öga på mig kan spana på www.expeditionlycka.blogspot.com där det kan hända att jag skriver en rad eller två ibland.

Jag känner inget behov av att skriva av mig längre, mina klätterhelger är lika underbara, men jag finner ingen ro att stanna upp och dokumentera det jag gör. Låter istället livet flyta på, och njuter av min rikedom. Skattkistan rymmer både klätterutrustning, turskidåkningsutrustning inkl draghund, keramikateljé, torpställe med egen trädgård och en underbar familj. På önskelistan just nu står en ny cykel inför sommarens / höstens cykeläventyr. Jag och Ellen siktar nu längre söderut, kanske 200 mil utspritt på sex veckor genom Österrike, Slovakien, Rumänien och Bulgarien.. Längtar efter svarta havet, men längtar allra mest efter långa monotona uppförsbackar i hettan med navid modiri i öronen och utan några mål i sikte.

Jag älskar livet, vi ses därute! Mot nya äventyr!
Kärlek och värme ///Moa

Martas första tälttur (Byamossarna)

Julaftonsfirande med familjen

Fint sommarminne med min bror Piraten och mina älsklingar Ellen & Vilda

Glad Marta på skidtur i solen

Invigning av nya husbilen med Vilda

Glöm inte Jösse julboulder

En kort notis till intresserade och ointresserade.

På lördag den 17e december klockan 14.00 går Jösse Klättersällskaps årliga tillställning "Jösse Julboulder" av stapeln. Det vore som fint om så många som möjligt ville komma, dricka lite glögg, käka en pepparkaka eller två och klämma på några problem. Hoppas vi ses där. Besök www.josseklatter.se för kontaktuppgifter eller hur man hittar dit.

Tävlingsledningen har också meddelat att "sittstarterna har samma namn som ståstarterna". Vad nu det ska betyda, men det får nog sin förklaring på plats. Väl mött.

En dum artikel

De hade andra bilder att välja bland, men Expressen gillar tydligen idiotiska ansiktsuttryck. Från söndagsbilagan på fars dag.

A piece of Värmland in Font

Jag och Alex Ranström åkte till Fontainebleau i början av oktober. Där filmade vi en del av äventyret. Det här är resultatet.

Jag har inte lyckats lägga ut den här på Vimeo eller Youtube. Efter en del besvär verkar Facebook ta emot den. Glöm inte att slå på HD om du tar dig tiden (15 min) att titta. Det blir allt för dålig kvalité annars.

red.anm: Verkar inte som att man kan slå på HD-kvalitet när man kör inbäddat. Prova därför följande LÄNK för en betydligt trevligare upplevelse.

SEMESTER!!!

http://www.yr.no/sted/Spania/Valencia/Montserrat/langtidsvarsel.html

ser ut som att sommaren ändå inte är slut än :)

17 oktober drar jag, Jennifer och Helena ner till mitt drömlandskap Montserrat (ett oerhört kärt återseende) numera flyger ryanair till barcelona från karlstad :)

min klättermotivation har legat nere länge, känner mig trött av alldeles för mycket jobbande. sitter tex ikväll på hotell nere i borås och längtar efter helg.. och då inte en helg fylld av klättring utan en helg hemma med sovmornar, frukost i sängen, dra ner för fönstret och se på film, grotta ner mig i en bok och på sin höjd baka en kladdkaka.. men jag tänker som så att det är ju ingen vits att tvinga ut sig, bättre då att följa livets vågor uppåt och neråt och se vart man hamnar. livet innehåller så mycket som är fint.

För kännedom

regn -> depression -> reslust -> bokning

Fontan bokat 9-17 oktober. Ses vi där?

back from the dead

En blogg är en blogg är en blogg.. men inte om ingen skriver!

Jag och Joanna hade en hel del beslutsångest under torsdagen och fredagen. Yr.no lovade mycket regn, och lite sol, och sen lite mer sol, och sen regn igen.. vart skulle vi åka?
Några timmar före avfärd enades vi om att det faktiskt inte var såå stora regnmoln över bohuslän. och man kan ju alltid aida om det regnar..

..och regna gjorde de. och aidade gjorde vi. :) Jag kände lite på mig att jag skulle gilla Ulorna, det var som att klättra ner i paradiset, lodräta klippväggar och hav. Regnet bildade vattenfall utför klipporna, och jag var så lycklig att jag hoppade jämfota. Så här kommer lite bilder:

på söndagen lyckades vi faktiskt få lite sol mellan regnskurarna, vi hängde vidare i stegarna, denna dag på Björkberget som var en trevlig ny bekantskap.

men men söndag kväll nu igen. dags att packa till nästa helg!

Extreme geocaching

att komma hem

Efter fyra veckor på cykelsadeln är det en stor omställning att komma hem och börja jobba igen. Trött och rastlös försöker jag minnas hur jag levde mitt liv före sommaren. Man kunde ju tro att sängen är efterlängtad, men nej, jag längtar tillbaka till tältet, ligga tätt mot Ellen och höra myggorna dunsa i tältduken. Loka nergosad längst ner i sovsäcken. Vakna på morgonen, i lugn och ro dricka morgonkaffe, koka gröt, spana på kartan vart vi vill cykla den här dagen, långsamt vakna och packa ihop sig, sätta sig på sadeln och rulla iväg, stanna och ta en lunchöl, ett bad i en flod, njuta av vinden och friheten, trampa framåt mil efter mil.. jag saknar det!

Hemma är allt sig likt. Trädgården är vild och otämjd, på jobbet är det lugnt, de flesta har semester. Jag funderar på det där intresset jag hade förr, vad hette det nu igen, jo Klättring.. kanske man skulle prova det igen nån dag, kanske man skulle känna sig mer hemma då, känna ett större värde i hemma-livet.

En liten förändring har ändå skett sen i våras. Röda blixten har fått åka till bilhimlen, och gröna Disa har flyttat in. (Hon är en Citroen Berlingo på 14 vårar) Den stora nackdelen är att jag inte kan leka racerbil längre. Den stora fördelen är att jag snart inte längre behöver mitt hus. :)

En ny bästis

En stooor säng behövs..

Det går vilt till i växthuset

De ovälkomna gästerna fick gå hem

Det där livet igen.

Jo jag undrar ibland vad jag håller på med.
Sitter på ett hotellrum i Israel efter en heldag med öl och god mat, hav, sand mellan tårna, mera öl, sightseeing, och ja, jag är "på jobbet".
Bläddrar i nya Climb med coolaste Hilde på framsidan och ett reportage från drömmarnas Bohuslän.
Njuter av min löneförhöjning och undrar samtidigt hur fan jag ska lyckas ta ut mer semester i höst.
Våren har gått i cykler. Jobb, jobb, jobb. Sen kommer helgen. Då ger jag mig fan på att jag ska leda trad grad 6, kastar mig upp någonstans, onsight eller gamla projekt eller vart som helst. Antingen kommer jag tre steg och firar av igen. Eller så smyger jag uppåt livrädd, hänger i säkringarna, går ner och hämtar upp fler säkringar, bökar och blir arg på mig själv.. och klättrar efter det en helt underbar led i femmaregistret som känns sådär precis lagomt svår och njuter som faan. Jag förstår ju precis vad som krävs. Man kan inte bli bättre när man klättrar varannan helg. Jag vill klättra mer. Men vart är den tiden? och vart är den energin?
När jag bläddrar vidare i Climb så suckar jag över mig själv. PÅ MÅNDAG DRAR VI, jag och Ellen ska ut på äventyr i öst fyra veckor. På nåt sätt måste jag få ner klätterskorna i cykelväskorna, annars dör jag.

NAtti natti.

RCT trainingcamp video

RCT anordnade träningsläger. Delar av climbingpics-redaktionen var på plats liksom jag själv. Guiden Martin J gjorde ingen besviken genom att visa oss utmärkta problem och beta genom att repetera precis allt. Antingen har han tjuvtränat eller så är han i finfin form. Platserna för dagens träningsläger blev natursköna Gylterud följt av jätteblocket i Mörtnäs.

Vid förra besöket i Gylterud hände detta...



Den här gången gick det bättre. Se video nedan för blandad problemkompott.

Nervös

Sitter och funderar lite på den där Nervös-känslan.

Jag börjar oftast bli nervös redan när jag bestämt mig, kanske kvällen innan när jag vet att ett ledpress väntar. Svårt att sova, gnisslar tänder. Vaknar och får inte i mig någon frukost. Mår illa. Skitnödig. Ont i magen. Försöker komma på ursäkter. Dålig dag. Fel väder. Fel säkringar.

Varför backar jag inte då? Varför är jag så trotsigt på, varför ger jag mig inte och åker och badar och bara har det bra istället? Eller bara klättrar fina leder på topprep?

Jo, för att jag vet att den där leden, den kommer ligga kvar där i bakhuvudet ända tills jag satt den. Den kommer aldrig ge sig, den kommer hånflina åt mig och åt mina ambitioner resten av mitt liv, den kommer fegförklara mig, peka finger åt mig och aldrig lämna mig ifred.

Så det är bättre att ta ett djupt andetag, och gå upp.

Sen kommer ju den där känslan på toppen, på stand, med utsikten, i solen, men känslan av odödlighet, känslan att ingenting är omöjligt, känslan att mitt liv är så sjukt djävla underbart, att Klättring är det absolut bästa som finns.

Den känslan går inte av för hackor, och är värd all nervositet i hela världen.

Kruxet är ju att även när jag gett mig av uppåt, så kommer mer ofta än sällan det lilla ordet -Ta! och så måste allt göras om igen från början en annan dag när jag känner mig stark..

Hånflinandes på rad i bakhuvudet just nu:
-Bergkirstis Polska, Svaneberget
-Jamspricka nr 2, Skälefjäll
-Sprickleden, Gylterud
-Laybacken, Årjäng

Akta er bara, jag kommer och tar er så snart det slutar spöregna!

Nils-Magne, hard as a rock

Förra året var jag på jakt efter sten runt Skutberget och Bomstad strax utanför Karlstad. Detta resulterade i fyndet av nejdens brantaste tak. I år startade projekteringen.
Taket är inklämt mellan två andra klippformationer som inbjuder till eliminationer. Det häftigaste vore om man kunde arbeta sig ut genom hela taket utan dessa, men det blir riktigt hårt. Utan någon inovativ beta gissar jag på 8-registret. Mest för att det är så jäkla långt mellan de små skitgreppen/krimparna och man inte har några bra avlastningsmöjligheter med hälkrokar e.dyl.

Jag har gjort ståstarten från slutet på taket som blev "Mantla den här Johan Lovén, 6b"
Jag gjorde också en rolig variant på sittstarten inne i grottan där man använder vänsterväggen. Karlstads (Värmlands?) första problem där lösningen ligger i ett klockrent knälås? Problemet heter "Nils-Magne, hard as a rock". Svårt med grader, men kanske 7a?

En dag i Dye

Ser fram emot nästa session på Storebror, 7a+/7b. Ett fint problem, vars krux man tror sig passera tidigt, men så är det några djävulska slopers i slutet.

I övrigt blandad kompott för att ha något att länka till från föraren.

Klubbresa till Bohuslän

Jag tyckte det var en fin idé med en klubbresa till Bohuslän, men vet faktiskt inte vart alla Jösserävar tagit vägen. Inte var de i Bohus iallafall. Tråkigt om klubben är i utdöende tycker jag. Men kanske att den återuppstår i höst, när inomhussäsongen börjar igen. Suck.

På parkeringen till Klättertorpet stod det iallafall 38 bilar på fredagskvällen. Fullt ös, och lika fullt var det tydligen vid klubbstugan. Måste varit nån slags rekord?

Jag åkte ner med en lång ticklist, men fick åka hem med en längre. Jamspricka nr 2 i Skälefjäll är fan inte att leka med! Känner besattheten komma krypande, känner hur det maler i bakhuvudet, hur jag resonerar med mig själv angående kompdagar, solskensdagar, semesterdagar och vad som är viktigt i livet. Är det inte självklart att klättringen är viktigast? Jag vet inte, men jag vet att det är klättringen som håller samman livet, som håller kursen, håller farten, håller ihop hjärtat med själen.

Ikväll kommer jag minnas smaken av havsvatten i Govik. Hettan från klippväggarna i Välseröd. Överflödet av leenden, ostar, oliver, vin, mat, mera mat och öl på kvällen vid torpet med alla underbara människor jag lärt känna senaste åren. Känslan av att toppa ur Järnkaminen, drypandes av svett, men med triumf i blicken. Onsight! Jag kan klättra trad onsight! och det är LYCKA! även om jag vill bli bättre NU och klättra hårdare, och smidigare, och modigare, och.. måste jag verkligen gå till jobbet imorn? ja jag kommer minnas räk och fetaost-pajen på Röe Gård, kommer minnas när snöleoparderna kastade sig över köttbenen på Nordens Ark, kommer minnas hur jag står halvvägs upp på Bergkirstis Polska och bävar för jag har för lite säkringar och de jag har är fel storlek och leden är så fin att man bara vill klättra och klättra och klättra för evigt..

men nu är jag hemma, och det åskar och blåser ute, och vallmon har slagit ut.

Sjöquist tak

Hur var det nu man gjorde sådana här blogginlägg?
Vi firar första inlägget på lääänge med en videosnutt på senaste tillskottet vid Färjestad boulders.

Välkommen hem David Sjöquist, här får du ett tak signerat Martin "Juret" Jurander.

Vad vill jag egentligen?

Jag funderar på vad jag ska göra med barngrupperna i höst.

Under ett års tid har de nu klättrat varje måndag. Varannan måndag har jag varit där, busat, skojat, bråkat, peppat, hojtat, skuttat och klättrat på väggarna. Varannan måndag har Daniel haft hand om dem, men nu har han flyttat hem till Stockholm och jag står här själv med alla ungar.

Några av dem fastnade redan första dagen. -Jag ÄLSKAR klättring! deklarerar de, med de där lysande ögonen som jag så intensivt kan identifiera mig med.

Jag klarar inte att säga Nej, det blir ingen klättring i höst, ni får spela fotboll eller nåt istället.
Jag klarar inte att vara med varje måndag, min tid och ork räcker inte till.

Finns det verkligen INGEN där ute som vill leka med dem varannan måndag?
Eller någon annan dag?

Igår var vi på klätterutflykt till Stange (New Font). Jag, 7 ungar, och en drös med föräldrar. Vi klättrade, fikade och pratade klätterteknik med Amadeus på djurparken. Jag var redigt nervös innan, med många tankar i huvudet om skallskador, stämningar och andra dumheter, men det gick över förväntan. Några skrapsår, några tårar, men desto mer skratt och nöjda förstående föräldrar som peppade ungarna upp på blocken högt över sina huvuden. Som Patricia uttryckte sig på vägen hem:
-Vilken bra utflykt Moa, när ska vi åka dit nästa gång?

Själv fick jag klättrat en fin offwidthspricka med inte mycket mer. Annat blir det till helgen, har storslagna planer och längtar till mitt Bohuslän. (och alla andras Bohuslän också förstås)

Lite bilder från gårdagen:

Rutchkanestenen var populär. Undrar vad föräldrarna tycker om byxorna sen ;-)

Fikastenarna också.

Amadeus funderar över livets gåta.

Tänk om man kunde ha en alldeles egen lama.. och en påfågel.. och några getter.. och höns förstås.. och kanske några ankor och duvor.. och och och