Vad vill jag egentligen?

Jag funderar på vad jag ska göra med barngrupperna i höst.

Under ett års tid har de nu klättrat varje måndag. Varannan måndag har jag varit där, busat, skojat, bråkat, peppat, hojtat, skuttat och klättrat på väggarna. Varannan måndag har Daniel haft hand om dem, men nu har han flyttat hem till Stockholm och jag står här själv med alla ungar.

Några av dem fastnade redan första dagen. -Jag ÄLSKAR klättring! deklarerar de, med de där lysande ögonen som jag så intensivt kan identifiera mig med.

Jag klarar inte att säga Nej, det blir ingen klättring i höst, ni får spela fotboll eller nåt istället.
Jag klarar inte att vara med varje måndag, min tid och ork räcker inte till.

Finns det verkligen INGEN där ute som vill leka med dem varannan måndag?
Eller någon annan dag?

Igår var vi på klätterutflykt till Stange (New Font). Jag, 7 ungar, och en drös med föräldrar. Vi klättrade, fikade och pratade klätterteknik med Amadeus på djurparken. Jag var redigt nervös innan, med många tankar i huvudet om skallskador, stämningar och andra dumheter, men det gick över förväntan. Några skrapsår, några tårar, men desto mer skratt och nöjda förstående föräldrar som peppade ungarna upp på blocken högt över sina huvuden. Som Patricia uttryckte sig på vägen hem:
-Vilken bra utflykt Moa, när ska vi åka dit nästa gång?

Själv fick jag klättrat en fin offwidthspricka med inte mycket mer. Annat blir det till helgen, har storslagna planer och längtar till mitt Bohuslän. (och alla andras Bohuslän också förstås)

Lite bilder från gårdagen:

Rutchkanestenen var populär. Undrar vad föräldrarna tycker om byxorna sen ;-)

Fikastenarna också.

Amadeus funderar över livets gåta.

Tänk om man kunde ha en alldeles egen lama.. och en påfågel.. och några getter.. och höns förstås.. och kanske några ankor och duvor.. och och och