---Idag är det måndag igen. Det känns lite overkligt. Jag är inte säker på att jag vill gå tillbaka till det livet jag levde. Jag är inte säker på att jag vill gå till jobbet. Jag skulle kanske hellre sälja huset, köpa en minibuss och åka tillbaka till helgens destination, Nissedal.
---
Anna kom på torsdagskvällen från Stockholm och vi satte kurs mot Nissedal i mörkret.
---
Fredag.
---
Vi vaknar taggade som faan med utsikt över Haegefjell. Det var dags för Mot Sola.
Vi traverserar ut över svat och startar på tredje repan. Lite blött, inte så farligt. Fjärde repan (fast våran andra) bjuder på fin klättring runt flak som inte riktigt känns pålitliga. Nästa repa är gudomlig. Spricka över till spricka upp i kamin upp på ett vackert sva översållat med smala spricklinjer som över går i en grov offwidth där det största problemet är att inte fastna med fötterna. Njutning. Anna går på upp på nästa repa med bra fart.
---
Ibland blir det dock inte riktigt som man tänkt sig. På stand känner jag stänken mot ansiktet. Vad nu? Det ska vara fint väder idag, det har vi ju läst på nätet? Stänken blir fler. Jag spanar ut över himlen. Mörka moln så långt man ser. Jag försöker avlasta knäna, sen fötterna, sen knäna. Jag lyckas böka fram min jacka ur ryggsäcken. Tre ryck i repet betyder säkring klar. Jag klättrar varsamt uppåt i regnet med säkringsjackan på mig. Uppe på nästa stand har vi öråd. Hur vill vi göra? Jag fryser fortfarande Känner mig trött. Längtar efter min sovsäck nere i tältet. Ovanför rinner det vatten över kruxrepan. Ovanför den ryktas om en taskigt säkrad lite känslig travers. Jag vill upp. Nej jag vill ner. Nej jag vill upp. Vi beslutar oss för att fira av. Snart vräker regnet ner, och det känns på något vis bra, att vi tog rätt beslut. Och ja, sovsäcken var precis så skön som jag trodde när vi kom ner till tältet igen några timmar senare.
---
Lördag.
---
Stor gul sol. Klarblå himmel.
---
Vissa berg känns det som att Gud gjorde specifikt till klättrarna. Hon skulpterade varsamt fram en något slopad jugge, mätte upp det perfekta avståndet, rev upp en spricka som precis rymmer fingerspetsarna, tryckte till en liten list i knähöjd och log lite hemlighetsfullt.
---
När man klättrar Via Lara är det lätt att känna sig lite smått religiös. Vi valde att klättra den löpande, något nytt för oss båda. Hur långt rep ska vi ha? Kanske såhär? Trial and error. Ganska snart flyter det dock på. Jag går på över svat och ser när jag spanar neråt att Anna följer efter. "Håll dig på replängds avstånd" tänker jag och ler åt minnet av min barndomsidol Ronja.
---
Klättringen är lätt, det flyter på, in med en bombersäkring ibland, men mest bara klättring. Så ser vi österrikarna, de springer uppför väggen under oss, jag skärper blicken, inget rep? Snart är de ikapp och förbi, med maniska leenden från öra till öra. Jag ryser lite och har svårt att bestämma mig. Är de oansvariga helt från vettet? Eller är jag bara lite avundsjuk och skulle egentligen vilja göra samma sak?
---
Alldeles för tidigt är vi uppe på toppen. Två timmar och tre standplatser, varav sista stand var nästan uppe. Jag önskar att berget varit 1000 meter högre. Efter den långa promenaden ner sätter vi oss vid bilen och äter. Då kommer österrikarna igen, springer förbi oss med klätterskorna hängandes på ryggsäcken. Mot berget. De skrattar högt åt sig själva, och verkar sikta på ett nytt hastighetsrekord i kvällssolen.
---
Livet kan vara så bra ibland. Så ofantligt bra, så man vill bara att det ska fortsätta så i all evighet. Men nu är det dags att åka till jobbet. Dags att drömma om nästa resa, nästa led, nästa projekt.
---
2 kommentarer:
låter som en härlig tripp trots allt. synd på vädret.
när jag gjorde mot sola ifjol, så var det som du säger en lite psykologisk travers åt höger på en svaig läpp. Jag hade strålande sol, men där var det ändå fuktigt. Att göra den känsliga förflyttningen i spöregn låter inte lockande. Ni gjorde nog rätt och fick en anledning att återvända.
minst tusen meter! jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst!
Skicka en kommentar