det är missarna man minns

jag knackade in birdbeaken hela vägen in.
klippte i en stege.
bounce bounce. den håller Moa. bounce bounce.
klippte i den andra stegen, svängde ut från det lilla överhänget. höll andan. jag hängde i luften i litelite metall.
nej Moa, sluta nu, gå ner nu.
ge dig inte! du fixar det här!
hjärtat bultar, jag drar loss lite lav och mossa runt den tunna sömmen. nästa placering?
nej Moa gå ner nu!
jag lyssnar plötsligt på den negativa rösten i mitt huvud, kliver försiktigt neråt i stegarna, flyttar över till den lilla frienden, kliver neråt, neråt, snart står jag nere på hyllan igen och känner mig fånig. skakar på huvudet.
samlar ihop repet. dum du e Moa.
går runt klippan och fäster repet ovanför. fegis.
firar ner över kanten. tönt.
spanar efter placeringar. ser ju bra ut, jag är snabbt nere vid birdbeaken. firar helt ner och gör mig redo att aida upp igen, denna gången med topprep.
det känns tryggt, roligt, lätt att bara kliva uppåt, säkringarna sitter kvar sen sist.
bomber hinner jag tänka. de är bomber. lätt. jag svingar ut i birdbeaken igen med nytt självförtroende. rycker lite i den. den rör sig inte. bounce bounce. den rör sig inte. pustar ut. kliver uppåt i stegarna, funderar på nästa placering. knepigt. kliver upp lite till.
Swooosh!
Jag sitter hängandes i repet och undrar vad som hände. Eller, egentligen vet jag ju vad som hände. Den rippade. det händer alla. placeringar rippar ibland, inget konstigt. spec för mig som är nybörjare och bara testar mig fram. jag hänger precis över hyllan och funderar på hur ont det hade gjort om jag hade haft kvar ledrepet istället för topprepet. 3-4 meters fall ner i en hylla utan förvarning. frienden var ju ikopplad, men ganska långt ner. ajaj tänker jag och tackar den skrämda rösten i mitt huvud. det är okej att misslyckas. så länge som man försöker igen. nästa vecka, då går det bättre.