Det där livet igen.

Jo jag undrar ibland vad jag håller på med.
Sitter på ett hotellrum i Israel efter en heldag med öl och god mat, hav, sand mellan tårna, mera öl, sightseeing, och ja, jag är "på jobbet".
Bläddrar i nya Climb med coolaste Hilde på framsidan och ett reportage från drömmarnas Bohuslän.
Njuter av min löneförhöjning och undrar samtidigt hur fan jag ska lyckas ta ut mer semester i höst.
Våren har gått i cykler. Jobb, jobb, jobb. Sen kommer helgen. Då ger jag mig fan på att jag ska leda trad grad 6, kastar mig upp någonstans, onsight eller gamla projekt eller vart som helst. Antingen kommer jag tre steg och firar av igen. Eller så smyger jag uppåt livrädd, hänger i säkringarna, går ner och hämtar upp fler säkringar, bökar och blir arg på mig själv.. och klättrar efter det en helt underbar led i femmaregistret som känns sådär precis lagomt svår och njuter som faan. Jag förstår ju precis vad som krävs. Man kan inte bli bättre när man klättrar varannan helg. Jag vill klättra mer. Men vart är den tiden? och vart är den energin?
När jag bläddrar vidare i Climb så suckar jag över mig själv. PÅ MÅNDAG DRAR VI, jag och Ellen ska ut på äventyr i öst fyra veckor. På nåt sätt måste jag få ner klätterskorna i cykelväskorna, annars dör jag.

NAtti natti.

RCT trainingcamp video

RCT anordnade träningsläger. Delar av climbingpics-redaktionen var på plats liksom jag själv. Guiden Martin J gjorde ingen besviken genom att visa oss utmärkta problem och beta genom att repetera precis allt. Antingen har han tjuvtränat eller så är han i finfin form. Platserna för dagens träningsläger blev natursköna Gylterud följt av jätteblocket i Mörtnäs.

Vid förra besöket i Gylterud hände detta...



Den här gången gick det bättre. Se video nedan för blandad problemkompott.

Nervös

Sitter och funderar lite på den där Nervös-känslan.

Jag börjar oftast bli nervös redan när jag bestämt mig, kanske kvällen innan när jag vet att ett ledpress väntar. Svårt att sova, gnisslar tänder. Vaknar och får inte i mig någon frukost. Mår illa. Skitnödig. Ont i magen. Försöker komma på ursäkter. Dålig dag. Fel väder. Fel säkringar.

Varför backar jag inte då? Varför är jag så trotsigt på, varför ger jag mig inte och åker och badar och bara har det bra istället? Eller bara klättrar fina leder på topprep?

Jo, för att jag vet att den där leden, den kommer ligga kvar där i bakhuvudet ända tills jag satt den. Den kommer aldrig ge sig, den kommer hånflina åt mig och åt mina ambitioner resten av mitt liv, den kommer fegförklara mig, peka finger åt mig och aldrig lämna mig ifred.

Så det är bättre att ta ett djupt andetag, och gå upp.

Sen kommer ju den där känslan på toppen, på stand, med utsikten, i solen, men känslan av odödlighet, känslan att ingenting är omöjligt, känslan att mitt liv är så sjukt djävla underbart, att Klättring är det absolut bästa som finns.

Den känslan går inte av för hackor, och är värd all nervositet i hela världen.

Kruxet är ju att även när jag gett mig av uppåt, så kommer mer ofta än sällan det lilla ordet -Ta! och så måste allt göras om igen från början en annan dag när jag känner mig stark..

Hånflinandes på rad i bakhuvudet just nu:
-Bergkirstis Polska, Svaneberget
-Jamspricka nr 2, Skälefjäll
-Sprickleden, Gylterud
-Laybacken, Årjäng

Akta er bara, jag kommer och tar er så snart det slutar spöregna!

Nils-Magne, hard as a rock

Förra året var jag på jakt efter sten runt Skutberget och Bomstad strax utanför Karlstad. Detta resulterade i fyndet av nejdens brantaste tak. I år startade projekteringen.
Taket är inklämt mellan två andra klippformationer som inbjuder till eliminationer. Det häftigaste vore om man kunde arbeta sig ut genom hela taket utan dessa, men det blir riktigt hårt. Utan någon inovativ beta gissar jag på 8-registret. Mest för att det är så jäkla långt mellan de små skitgreppen/krimparna och man inte har några bra avlastningsmöjligheter med hälkrokar e.dyl.

Jag har gjort ståstarten från slutet på taket som blev "Mantla den här Johan Lovén, 6b"
Jag gjorde också en rolig variant på sittstarten inne i grottan där man använder vänsterväggen. Karlstads (Värmlands?) första problem där lösningen ligger i ett klockrent knälås? Problemet heter "Nils-Magne, hard as a rock". Svårt med grader, men kanske 7a?

En dag i Dye

Ser fram emot nästa session på Storebror, 7a+/7b. Ett fint problem, vars krux man tror sig passera tidigt, men så är det några djävulska slopers i slutet.

I övrigt blandad kompott för att ha något att länka till från föraren.

Klubbresa till Bohuslän

Jag tyckte det var en fin idé med en klubbresa till Bohuslän, men vet faktiskt inte vart alla Jösserävar tagit vägen. Inte var de i Bohus iallafall. Tråkigt om klubben är i utdöende tycker jag. Men kanske att den återuppstår i höst, när inomhussäsongen börjar igen. Suck.

På parkeringen till Klättertorpet stod det iallafall 38 bilar på fredagskvällen. Fullt ös, och lika fullt var det tydligen vid klubbstugan. Måste varit nån slags rekord?

Jag åkte ner med en lång ticklist, men fick åka hem med en längre. Jamspricka nr 2 i Skälefjäll är fan inte att leka med! Känner besattheten komma krypande, känner hur det maler i bakhuvudet, hur jag resonerar med mig själv angående kompdagar, solskensdagar, semesterdagar och vad som är viktigt i livet. Är det inte självklart att klättringen är viktigast? Jag vet inte, men jag vet att det är klättringen som håller samman livet, som håller kursen, håller farten, håller ihop hjärtat med själen.

Ikväll kommer jag minnas smaken av havsvatten i Govik. Hettan från klippväggarna i Välseröd. Överflödet av leenden, ostar, oliver, vin, mat, mera mat och öl på kvällen vid torpet med alla underbara människor jag lärt känna senaste åren. Känslan av att toppa ur Järnkaminen, drypandes av svett, men med triumf i blicken. Onsight! Jag kan klättra trad onsight! och det är LYCKA! även om jag vill bli bättre NU och klättra hårdare, och smidigare, och modigare, och.. måste jag verkligen gå till jobbet imorn? ja jag kommer minnas räk och fetaost-pajen på Röe Gård, kommer minnas när snöleoparderna kastade sig över köttbenen på Nordens Ark, kommer minnas hur jag står halvvägs upp på Bergkirstis Polska och bävar för jag har för lite säkringar och de jag har är fel storlek och leden är så fin att man bara vill klättra och klättra och klättra för evigt..

men nu är jag hemma, och det åskar och blåser ute, och vallmon har slagit ut.

Sjöquist tak

Hur var det nu man gjorde sådana här blogginlägg?
Vi firar första inlägget på lääänge med en videosnutt på senaste tillskottet vid Färjestad boulders.

Välkommen hem David Sjöquist, här får du ett tak signerat Martin "Juret" Jurander.

Vad vill jag egentligen?

Jag funderar på vad jag ska göra med barngrupperna i höst.

Under ett års tid har de nu klättrat varje måndag. Varannan måndag har jag varit där, busat, skojat, bråkat, peppat, hojtat, skuttat och klättrat på väggarna. Varannan måndag har Daniel haft hand om dem, men nu har han flyttat hem till Stockholm och jag står här själv med alla ungar.

Några av dem fastnade redan första dagen. -Jag ÄLSKAR klättring! deklarerar de, med de där lysande ögonen som jag så intensivt kan identifiera mig med.

Jag klarar inte att säga Nej, det blir ingen klättring i höst, ni får spela fotboll eller nåt istället.
Jag klarar inte att vara med varje måndag, min tid och ork räcker inte till.

Finns det verkligen INGEN där ute som vill leka med dem varannan måndag?
Eller någon annan dag?

Igår var vi på klätterutflykt till Stange (New Font). Jag, 7 ungar, och en drös med föräldrar. Vi klättrade, fikade och pratade klätterteknik med Amadeus på djurparken. Jag var redigt nervös innan, med många tankar i huvudet om skallskador, stämningar och andra dumheter, men det gick över förväntan. Några skrapsår, några tårar, men desto mer skratt och nöjda förstående föräldrar som peppade ungarna upp på blocken högt över sina huvuden. Som Patricia uttryckte sig på vägen hem:
-Vilken bra utflykt Moa, när ska vi åka dit nästa gång?

Själv fick jag klättrat en fin offwidthspricka med inte mycket mer. Annat blir det till helgen, har storslagna planer och längtar till mitt Bohuslän. (och alla andras Bohuslän också förstås)

Lite bilder från gårdagen:

Rutchkanestenen var populär. Undrar vad föräldrarna tycker om byxorna sen ;-)

Fikastenarna också.

Amadeus funderar över livets gåta.

Tänk om man kunde ha en alldeles egen lama.. och en påfågel.. och några getter.. och höns förstås.. och kanske några ankor och duvor.. och och och

Havet.

Det är något med havet. Något som gör att man känner frid, bara sittandes ensam på en klippa blickandes ut mot horisonten. På kullen kan man dessutom klättra och vandra i vackra bokskogar. I helgen hade vi GGHs fjärde mentala klätterträff. Orkar inte skriva så mycket mer om det, mer än att det var sjukt fint på kullen. Längtar redan tillbaka. (Det tar mindre än 6 timmar att köra ner, nån som vill hänga med?)

Marie leker på Kullamannens Dörr

Klippan och havet..

Loka var också med förstås.

Aidträning på Yosemite, Kullamannens Dörr. Tokfint!

Utanför Kvibille hittade vi en fin klippa också, hade ingen förare med så jag började leda upp en av de självklara fina linjerna men.. kruxet i toppen var 6+.. fick fira av och köra topprep. Hittade leden på sverigeföraren sen. Rekommenderas!

Eggiweggs

En lycklig fullrackad Sofia som nyss testat på tradklättring

Också hann jag med ett besök i Mölle hos Ellens pappa (och Vildas farfar) Här spanas det på segelbåtar från balkongen :)

Tjoflöjt!

Sikta högre

Årjängs Climb In bjöd på samma fina väder som i Utby.
Jag gav mig på Laybacken, en vacker 20 meter lång grad6-spricka med laybackmoves och små crimpar och steg på nästan vertikalt sva. Det svåraste är pumpen. Vaderna, armarna, fötterna, fingrarna. Efter en omgång på topprep rackade jag på, kände att psyket var med mig och att jag var stark som faan. Starten gick fint, jag smög runt sprickan och fick in hyfsade säkringar. På mittenpartiet började vaderna protestera, jag sköt i blindo in friends i sprickan som nu låg långt till vänster så jag inte såg in, konstaterade att de var kassa när jag gick vidare, och funderade över om det här verkligen var så snällt mot mina vänner nere på backen. Jag menar, att de skulle få forsla in min sargade kropp i ambulansen.. jaja, det var ju nära till vägen iallafall, de skulle inte behöva bära mig så långt. Jag tycker såhär i efterhand att det är lite underligt att jag i de tankarna inte var rädd för smärtan eller döden eller något annat relevant, utan bara kände mig oansvarig som gick på när jag visste att jag var sjukt slut i musklerna och riskerade markfall. Fingrarna ville nu inte längre hålla i greppen. mera krita, håll i nu! Viljestyrka Moa! Du FÅR INTE falla. Jag ställde in överlevnads-mode i hjärnan, försökte förgäves få in en bra säkring, gav upp, gick vidare uppåt till ännu sämre grepp, höll andan, balanserade, försökte ignorera pumpen, försökte beordra kroppen att den fixar det här, att den bara var inbillnings-trött, inbillnings-slut, att det inte fanns några val mer än att fortsätta uppåt. Efter ytterligare någon meter fick jag iallafall in en röd camalot som satt sådär skiiiitbra så man bara vet ända in i ryggmärgen att faran är över. Jag körde vidare uppåt, men tror att jag slappnade av lite för mycket, för plötsligt hängde jag i repet några meter ner. Ett rent fall, totalt oförberedd, och SÅ lycklig över att jag hade fått in den röda camaloten innan.
Jaja, jag firade ner till backen, satte mig ner, funderade över om jag skulle kunna stå upp eller hålla i några fler grepp idag efter den pärsen, glad över att jag vågade gå upp, frustrerad över att jag var så nära toppen och nu skulle behöva göra om alltihop..

Dagen efter ledde jag med topprep som backup, och satte den hela vägen upp utan fall eller häng. Psyket var dock inte med mig, så med några dåliga ursäkter sköt jag fram nästa skarpa försök. Men jag vet att jag kan, jag vet att det går, det är bara att GÖRA. Just Do It. Hur svårt kan det va?

Idag är det måndag, trött som ett as. Elinor kom på besök kl 23 igår kväll, blev inte mycket sovet. Kroppen är stel och mör, jag känner hur musklerna har högljudda diskussioner innanför skinnet, och hoppas de beslutar sig för att bli uthålligare, starkare, mer explosiva och kraftiga, allt på samma gång.

Nästa helg blir det mental klätterträff med GGH på Kullen, tyvärr verkar det bli regnigt, men det ska ändå bli kul att träffa modiga och fega brudar, dricka öl och grilla korv, fallträna på slippriga hällar och gå paraplypromenader vid havet och drömma om kommande projekt.

Säsongen är igång på riktigt, och djävlar i min själ vad jag är lycklig för det! LIVET!