Sikta högre

Årjängs Climb In bjöd på samma fina väder som i Utby.
Jag gav mig på Laybacken, en vacker 20 meter lång grad6-spricka med laybackmoves och små crimpar och steg på nästan vertikalt sva. Det svåraste är pumpen. Vaderna, armarna, fötterna, fingrarna. Efter en omgång på topprep rackade jag på, kände att psyket var med mig och att jag var stark som faan. Starten gick fint, jag smög runt sprickan och fick in hyfsade säkringar. På mittenpartiet började vaderna protestera, jag sköt i blindo in friends i sprickan som nu låg långt till vänster så jag inte såg in, konstaterade att de var kassa när jag gick vidare, och funderade över om det här verkligen var så snällt mot mina vänner nere på backen. Jag menar, att de skulle få forsla in min sargade kropp i ambulansen.. jaja, det var ju nära till vägen iallafall, de skulle inte behöva bära mig så långt. Jag tycker såhär i efterhand att det är lite underligt att jag i de tankarna inte var rädd för smärtan eller döden eller något annat relevant, utan bara kände mig oansvarig som gick på när jag visste att jag var sjukt slut i musklerna och riskerade markfall. Fingrarna ville nu inte längre hålla i greppen. mera krita, håll i nu! Viljestyrka Moa! Du FÅR INTE falla. Jag ställde in överlevnads-mode i hjärnan, försökte förgäves få in en bra säkring, gav upp, gick vidare uppåt till ännu sämre grepp, höll andan, balanserade, försökte ignorera pumpen, försökte beordra kroppen att den fixar det här, att den bara var inbillnings-trött, inbillnings-slut, att det inte fanns några val mer än att fortsätta uppåt. Efter ytterligare någon meter fick jag iallafall in en röd camalot som satt sådär skiiiitbra så man bara vet ända in i ryggmärgen att faran är över. Jag körde vidare uppåt, men tror att jag slappnade av lite för mycket, för plötsligt hängde jag i repet några meter ner. Ett rent fall, totalt oförberedd, och SÅ lycklig över att jag hade fått in den röda camaloten innan.
Jaja, jag firade ner till backen, satte mig ner, funderade över om jag skulle kunna stå upp eller hålla i några fler grepp idag efter den pärsen, glad över att jag vågade gå upp, frustrerad över att jag var så nära toppen och nu skulle behöva göra om alltihop..

Dagen efter ledde jag med topprep som backup, och satte den hela vägen upp utan fall eller häng. Psyket var dock inte med mig, så med några dåliga ursäkter sköt jag fram nästa skarpa försök. Men jag vet att jag kan, jag vet att det går, det är bara att GÖRA. Just Do It. Hur svårt kan det va?

Idag är det måndag, trött som ett as. Elinor kom på besök kl 23 igår kväll, blev inte mycket sovet. Kroppen är stel och mör, jag känner hur musklerna har högljudda diskussioner innanför skinnet, och hoppas de beslutar sig för att bli uthålligare, starkare, mer explosiva och kraftiga, allt på samma gång.

Nästa helg blir det mental klätterträff med GGH på Kullen, tyvärr verkar det bli regnigt, men det ska ändå bli kul att träffa modiga och fega brudar, dricka öl och grilla korv, fallträna på slippriga hällar och gå paraplypromenader vid havet och drömma om kommande projekt.

Säsongen är igång på riktigt, och djävlar i min själ vad jag är lycklig för det! LIVET!