Ränkesnipa by the not normal way

Ränkesnipa 2009

-Men går det nån led här?

-Näej

-Men har någon gått här förut?

-Tror inte det

-Jag försöker ta mej upp till tallen där uppe då, så får vi se sen hur det ser ut sen

-Okej, kör hårt

and of we went.

Lätt klättring först. Borsta av lite mossa från stora bra grepp. Yuck, blött. Drar mig åt höger och får i en säkring. Halvgodkänt, mellan klippan och ett block. Vidare upp på väggen, lite tunnare. Fan nu kan jag få markfall, måste lägga nåt. Gul camalot. Kass. Röd camalot. Kass. Röd alien. Kass. Jaja, tre kassa är väl bättre än en? Drar mig uppåt åt höger igen, får fast en liten kil under ett stort flak. Sen kom beslutsångesten. Tak ovanför mig. Får in en liten blå metolius i sprickan under taket. Pust. Vänsteralternativet: Knöcklig vägg utan sprickor med massa lav. Högeralternativet: Brant, bra grepp, kanske en spricka längre upp längre bort i ett litet dieder. Martin hojtar från backen, vänster ser lättast ut! Joo, men säkringar då? Jag tittar uppåt åt vänster, där uppe står den ju, tallen jag pratade om. Om jag bara.. inte. faller. Jag balanserar mig bort åt vänster under taket. Puttar med tån bort den tjocka laven från små fotlister, ställer tån på lavdammet och andas djupt. Stanna, beordrar jag foten. lägger försiktigt över tyngden, ett litet steg i taget, rör mig sakta bortåt ut på väggen. Ser tillbaka på säkringen. Håller den för ett fall? ingen aning. Jag tittar ner åt höger mot kilen jag la tidigare. Fan, den har hoppat ur och hänger och slänger på repet. Och sen, längre ner, de tre kassa.. Hm. Några meter till traverserar jag åt vänster, ända ut på kanten av väggen, där ett nytt litet tak går ut. Där får jag äntligen in en ny säkring, den sitter bra! Härligt! Ut på väggen igen och uppåt, uppåt, nu känns det bra, det här kommer funka! I med Cam 3 i en stor grop, ruckar på greppen, sitter dem fast? Inte alla, blockigt, mera mossa, gräs, mera gräs, snart uppe vid tallen! Rör mig försiktigt och försöker att inte dra ner sten på Martin som tålmodigt säkrar nere på backen. Kramar tallen, hej tall, välkommen upp säger tallen, se så fint jag bor här ovanför trädtopparna med utsikt över Ränken. Lovely, just lovely.

Andra repan leder Martin, lite klättring, mest gräs. Enar. Barr. Lite blött. Inge vidare skoj. Kommer upp som andreman och undrar, vad kommer nu?

Tredje repan. Jag trevar mig uppåt åt höger upp på ett stort block som Martin har standplats under. Ser mig omkring. Ovanför har jag en stor svaplatta. Inga sprickor. Ovanför den ett litet, litet tak med en liten spricka under. Men det är tio meter dit. Alltså minst 20 meters fall. Nej, säjer min hjärna. Nej. Så jag backar. klättrar försiktigt ner runt blocket, smyger runt på barrkanten och säkrar mig i standplatsen. Puh. Hej Martin vill du leda? Ja! Martin klättrar lekande lätt uppför svaplattan. Sen blir han lite villrådig. Vänster? Höger? Han bestämmer sig för en travers under taket åt vänster. Sen nedåtklättrar han några meter och tassar runt ett hörn upp i ett fint dieder. Han ser lycklig ut, och gör stand ovanför diedret i en tall. Välkommen uppför den finaste repan på hela Ränkesnipa! hojtar han. Svaplattan är fin, teknisk klättring lite hit och dit och så upp. Vid traversen får jag ta flera djupa andetag. Jag försöker övertyga mig själv. Oh ja jag älskar traverser. Oh tänk vilken härlig känsla att pendla ner.. ner.. ner dit. Nejnej inte tänka på det, tänk oh vad lätt det ser ut, titta vilka fina fotsteg jag kommer ha att stå på. Försöker försiktigt borsta bort lite lav från det närmsta. För händerna är det värre. Det enda som finns är kanten på det lilla taket, som hamnar strax ovanför midjan i förhållande till fötterna. Ovanför det är det helt blankt på grepp. Nada. Ett försiktigt steg åt vänster. Puh foten står kvar. Ett steg till. Och ett till. För varje steg blir pendeln mindre, tänker jag, och får nästan lust att bara kasta mig ut åt vänster och se vad som händer. Eller inte! tänker min mer förnuftiga sida (som dessutom gett sig faan på att klara det här.) så jag trippar vidare, förbi taket, ut med säkringen, försiktigt försiktigt nedåt, layback mot en finfin spricka inne i hörnet, runt hörnet, och så upp i diedret, här är stora lösa flak staplade på varandra, jag knackar försiktigt på dem, hu, låter inge vidare. Hoppas bara att de inte får för sig att flyga iväg idag. För några år sen var det ett stort ras längre till höger på klippan, som lämnade ett stort sår mitt på väggen. Men inte inte idag. Jag klämmer mig uppåt, uppåt, och, hej martin! scramblar förbi honom upp till toppen och känner mig rusig av lycka. Fram med saft och kakor, av med trånga skor, borstar bort lav från kläderna och njuter av utsikten och solen som snart går ner. Tänk vad livet är underbart!

Ps. Tredje repan är gudomlig och heter Heartexploding Pitch 6-, rekommenderas!

Starten av första repan anas mellan träden.

Moa har precis börjat på tredje repan.

Snart uppe!