En dum artikel

De hade andra bilder att välja bland, men Expressen gillar tydligen idiotiska ansiktsuttryck. Från söndagsbilagan på fars dag.

A piece of Värmland in Font

Jag och Alex Ranström åkte till Fontainebleau i början av oktober. Där filmade vi en del av äventyret. Det här är resultatet.

Jag har inte lyckats lägga ut den här på Vimeo eller Youtube. Efter en del besvär verkar Facebook ta emot den. Glöm inte att slå på HD om du tar dig tiden (15 min) att titta. Det blir allt för dålig kvalité annars.

red.anm: Verkar inte som att man kan slå på HD-kvalitet när man kör inbäddat. Prova därför följande LÄNK för en betydligt trevligare upplevelse.

SEMESTER!!!

http://www.yr.no/sted/Spania/Valencia/Montserrat/langtidsvarsel.html

ser ut som att sommaren ändå inte är slut än :)

17 oktober drar jag, Jennifer och Helena ner till mitt drömlandskap Montserrat (ett oerhört kärt återseende) numera flyger ryanair till barcelona från karlstad :)

min klättermotivation har legat nere länge, känner mig trött av alldeles för mycket jobbande. sitter tex ikväll på hotell nere i borås och längtar efter helg.. och då inte en helg fylld av klättring utan en helg hemma med sovmornar, frukost i sängen, dra ner för fönstret och se på film, grotta ner mig i en bok och på sin höjd baka en kladdkaka.. men jag tänker som så att det är ju ingen vits att tvinga ut sig, bättre då att följa livets vågor uppåt och neråt och se vart man hamnar. livet innehåller så mycket som är fint.

För kännedom

regn -> depression -> reslust -> bokning

Fontan bokat 9-17 oktober. Ses vi där?

back from the dead

En blogg är en blogg är en blogg.. men inte om ingen skriver!

Jag och Joanna hade en hel del beslutsångest under torsdagen och fredagen. Yr.no lovade mycket regn, och lite sol, och sen lite mer sol, och sen regn igen.. vart skulle vi åka?
Några timmar före avfärd enades vi om att det faktiskt inte var såå stora regnmoln över bohuslän. och man kan ju alltid aida om det regnar..

..och regna gjorde de. och aidade gjorde vi. :) Jag kände lite på mig att jag skulle gilla Ulorna, det var som att klättra ner i paradiset, lodräta klippväggar och hav. Regnet bildade vattenfall utför klipporna, och jag var så lycklig att jag hoppade jämfota. Så här kommer lite bilder:

på söndagen lyckades vi faktiskt få lite sol mellan regnskurarna, vi hängde vidare i stegarna, denna dag på Björkberget som var en trevlig ny bekantskap.

men men söndag kväll nu igen. dags att packa till nästa helg!

Extreme geocaching

att komma hem

Efter fyra veckor på cykelsadeln är det en stor omställning att komma hem och börja jobba igen. Trött och rastlös försöker jag minnas hur jag levde mitt liv före sommaren. Man kunde ju tro att sängen är efterlängtad, men nej, jag längtar tillbaka till tältet, ligga tätt mot Ellen och höra myggorna dunsa i tältduken. Loka nergosad längst ner i sovsäcken. Vakna på morgonen, i lugn och ro dricka morgonkaffe, koka gröt, spana på kartan vart vi vill cykla den här dagen, långsamt vakna och packa ihop sig, sätta sig på sadeln och rulla iväg, stanna och ta en lunchöl, ett bad i en flod, njuta av vinden och friheten, trampa framåt mil efter mil.. jag saknar det!

Hemma är allt sig likt. Trädgården är vild och otämjd, på jobbet är det lugnt, de flesta har semester. Jag funderar på det där intresset jag hade förr, vad hette det nu igen, jo Klättring.. kanske man skulle prova det igen nån dag, kanske man skulle känna sig mer hemma då, känna ett större värde i hemma-livet.

En liten förändring har ändå skett sen i våras. Röda blixten har fått åka till bilhimlen, och gröna Disa har flyttat in. (Hon är en Citroen Berlingo på 14 vårar) Den stora nackdelen är att jag inte kan leka racerbil längre. Den stora fördelen är att jag snart inte längre behöver mitt hus. :)

En ny bästis

En stooor säng behövs..

Det går vilt till i växthuset

De ovälkomna gästerna fick gå hem

Det där livet igen.

Jo jag undrar ibland vad jag håller på med.
Sitter på ett hotellrum i Israel efter en heldag med öl och god mat, hav, sand mellan tårna, mera öl, sightseeing, och ja, jag är "på jobbet".
Bläddrar i nya Climb med coolaste Hilde på framsidan och ett reportage från drömmarnas Bohuslän.
Njuter av min löneförhöjning och undrar samtidigt hur fan jag ska lyckas ta ut mer semester i höst.
Våren har gått i cykler. Jobb, jobb, jobb. Sen kommer helgen. Då ger jag mig fan på att jag ska leda trad grad 6, kastar mig upp någonstans, onsight eller gamla projekt eller vart som helst. Antingen kommer jag tre steg och firar av igen. Eller så smyger jag uppåt livrädd, hänger i säkringarna, går ner och hämtar upp fler säkringar, bökar och blir arg på mig själv.. och klättrar efter det en helt underbar led i femmaregistret som känns sådär precis lagomt svår och njuter som faan. Jag förstår ju precis vad som krävs. Man kan inte bli bättre när man klättrar varannan helg. Jag vill klättra mer. Men vart är den tiden? och vart är den energin?
När jag bläddrar vidare i Climb så suckar jag över mig själv. PÅ MÅNDAG DRAR VI, jag och Ellen ska ut på äventyr i öst fyra veckor. På nåt sätt måste jag få ner klätterskorna i cykelväskorna, annars dör jag.

NAtti natti.

RCT trainingcamp video

RCT anordnade träningsläger. Delar av climbingpics-redaktionen var på plats liksom jag själv. Guiden Martin J gjorde ingen besviken genom att visa oss utmärkta problem och beta genom att repetera precis allt. Antingen har han tjuvtränat eller så är han i finfin form. Platserna för dagens träningsläger blev natursköna Gylterud följt av jätteblocket i Mörtnäs.

Vid förra besöket i Gylterud hände detta...



Den här gången gick det bättre. Se video nedan för blandad problemkompott.

Nervös

Sitter och funderar lite på den där Nervös-känslan.

Jag börjar oftast bli nervös redan när jag bestämt mig, kanske kvällen innan när jag vet att ett ledpress väntar. Svårt att sova, gnisslar tänder. Vaknar och får inte i mig någon frukost. Mår illa. Skitnödig. Ont i magen. Försöker komma på ursäkter. Dålig dag. Fel väder. Fel säkringar.

Varför backar jag inte då? Varför är jag så trotsigt på, varför ger jag mig inte och åker och badar och bara har det bra istället? Eller bara klättrar fina leder på topprep?

Jo, för att jag vet att den där leden, den kommer ligga kvar där i bakhuvudet ända tills jag satt den. Den kommer aldrig ge sig, den kommer hånflina åt mig och åt mina ambitioner resten av mitt liv, den kommer fegförklara mig, peka finger åt mig och aldrig lämna mig ifred.

Så det är bättre att ta ett djupt andetag, och gå upp.

Sen kommer ju den där känslan på toppen, på stand, med utsikten, i solen, men känslan av odödlighet, känslan att ingenting är omöjligt, känslan att mitt liv är så sjukt djävla underbart, att Klättring är det absolut bästa som finns.

Den känslan går inte av för hackor, och är värd all nervositet i hela världen.

Kruxet är ju att även när jag gett mig av uppåt, så kommer mer ofta än sällan det lilla ordet -Ta! och så måste allt göras om igen från början en annan dag när jag känner mig stark..

Hånflinandes på rad i bakhuvudet just nu:
-Bergkirstis Polska, Svaneberget
-Jamspricka nr 2, Skälefjäll
-Sprickleden, Gylterud
-Laybacken, Årjäng

Akta er bara, jag kommer och tar er så snart det slutar spöregna!