Havet.

Det är något med havet. Något som gör att man känner frid, bara sittandes ensam på en klippa blickandes ut mot horisonten. På kullen kan man dessutom klättra och vandra i vackra bokskogar. I helgen hade vi GGHs fjärde mentala klätterträff. Orkar inte skriva så mycket mer om det, mer än att det var sjukt fint på kullen. Längtar redan tillbaka. (Det tar mindre än 6 timmar att köra ner, nån som vill hänga med?)

Marie leker på Kullamannens Dörr

Klippan och havet..

Loka var också med förstås.

Aidträning på Yosemite, Kullamannens Dörr. Tokfint!

Utanför Kvibille hittade vi en fin klippa också, hade ingen förare med så jag började leda upp en av de självklara fina linjerna men.. kruxet i toppen var 6+.. fick fira av och köra topprep. Hittade leden på sverigeföraren sen. Rekommenderas!

Eggiweggs

En lycklig fullrackad Sofia som nyss testat på tradklättring

Också hann jag med ett besök i Mölle hos Ellens pappa (och Vildas farfar) Här spanas det på segelbåtar från balkongen :)

Tjoflöjt!

Sikta högre

Årjängs Climb In bjöd på samma fina väder som i Utby.
Jag gav mig på Laybacken, en vacker 20 meter lång grad6-spricka med laybackmoves och små crimpar och steg på nästan vertikalt sva. Det svåraste är pumpen. Vaderna, armarna, fötterna, fingrarna. Efter en omgång på topprep rackade jag på, kände att psyket var med mig och att jag var stark som faan. Starten gick fint, jag smög runt sprickan och fick in hyfsade säkringar. På mittenpartiet började vaderna protestera, jag sköt i blindo in friends i sprickan som nu låg långt till vänster så jag inte såg in, konstaterade att de var kassa när jag gick vidare, och funderade över om det här verkligen var så snällt mot mina vänner nere på backen. Jag menar, att de skulle få forsla in min sargade kropp i ambulansen.. jaja, det var ju nära till vägen iallafall, de skulle inte behöva bära mig så långt. Jag tycker såhär i efterhand att det är lite underligt att jag i de tankarna inte var rädd för smärtan eller döden eller något annat relevant, utan bara kände mig oansvarig som gick på när jag visste att jag var sjukt slut i musklerna och riskerade markfall. Fingrarna ville nu inte längre hålla i greppen. mera krita, håll i nu! Viljestyrka Moa! Du FÅR INTE falla. Jag ställde in överlevnads-mode i hjärnan, försökte förgäves få in en bra säkring, gav upp, gick vidare uppåt till ännu sämre grepp, höll andan, balanserade, försökte ignorera pumpen, försökte beordra kroppen att den fixar det här, att den bara var inbillnings-trött, inbillnings-slut, att det inte fanns några val mer än att fortsätta uppåt. Efter ytterligare någon meter fick jag iallafall in en röd camalot som satt sådär skiiiitbra så man bara vet ända in i ryggmärgen att faran är över. Jag körde vidare uppåt, men tror att jag slappnade av lite för mycket, för plötsligt hängde jag i repet några meter ner. Ett rent fall, totalt oförberedd, och SÅ lycklig över att jag hade fått in den röda camaloten innan.
Jaja, jag firade ner till backen, satte mig ner, funderade över om jag skulle kunna stå upp eller hålla i några fler grepp idag efter den pärsen, glad över att jag vågade gå upp, frustrerad över att jag var så nära toppen och nu skulle behöva göra om alltihop..

Dagen efter ledde jag med topprep som backup, och satte den hela vägen upp utan fall eller häng. Psyket var dock inte med mig, så med några dåliga ursäkter sköt jag fram nästa skarpa försök. Men jag vet att jag kan, jag vet att det går, det är bara att GÖRA. Just Do It. Hur svårt kan det va?

Idag är det måndag, trött som ett as. Elinor kom på besök kl 23 igår kväll, blev inte mycket sovet. Kroppen är stel och mör, jag känner hur musklerna har högljudda diskussioner innanför skinnet, och hoppas de beslutar sig för att bli uthålligare, starkare, mer explosiva och kraftiga, allt på samma gång.

Nästa helg blir det mental klätterträff med GGH på Kullen, tyvärr verkar det bli regnigt, men det ska ändå bli kul att träffa modiga och fega brudar, dricka öl och grilla korv, fallträna på slippriga hällar och gå paraplypromenader vid havet och drömma om kommande projekt.

Säsongen är igång på riktigt, och djävlar i min själ vad jag är lycklig för det! LIVET!

Sol = Lycka

Jao,
Hemma igen från Climb In i Göteborg. Började klättra lördag lunch, lite smått illamående med prestationsångest, ringrostig och rädd. Efter några repor kändes det klart bättre och idag ledde jag äntligen Spagaten, utan några större bekymmer. Dags att ställa högre krav, så lätt ska det inte gå! (Försökte leda den för 2 år sen, men lyckades då inte lyfta från backen med alla säkringar jag släpade med mig) ;-) braaaaa dag!

I bilen på väg hem kändes livet sådär underbart härligt lyckligt som det bara gör efter en hel helg med klättring i fint väder med goa vänner. Sådär så man sjunger för sig själv och trampar på gasen och skrattar och höjer volymen på stereon och äger hela världen.
Nu längtar jag till Byn och Kraft, men jag får snällt foga mig till samhället och åka ut på mera resejobb i veckan. Hoppas på att få tillfälle att ta ut alla dessa komp-timmar innan november..

Nästa helg är det Climb In i Årjäng, KOM KOM KOM ALLA KLÄTTRARE!!! Som vanligt tältar och festar vi på badplatsen intill klippan. Varmt välkomna!

Lagom svårt

Morgontur runt sjön hemma, vansinnigt vackert.

Satte sprickan i Gylterud på topprep tre gånger i sträck idag, så nästa gång är det dags! Sjukt fin led btw, tekniskt klurig och mentalt lärrig precis sådär som jag älskar. Nu luktar fingrarna lav som di ska, och hängmattan är upphängd hemma i skogsbrynet. Läser "Climbing Anchors" av John Long och fachineras över hur man kan skriva så mycket om så lite. Påsken har gått i trädgårdens tecken, några modiga tomater och gurkor har fått flytta in i sprillans nya växthuset och landen är färdiggrävda. Extra trevligt är det att försäkringsbolaget fixade björken över vedboden, nu ligger den uppsågad i söta små kubbar och boden har nya väggar och nytt tak. Redo för nästa arbetsvecka, med veckoslut på climb in i götlaborg, gött dä! (spagaten, nu djävlar!)

Flickan, hunden och korpen

Familjeterapi, Sulvik

Kvällsljus i Årjäng

Veden blev less på att jag ignorerade den, och hittade hem till vedboden helt på egen hand.

Lite uppdateringar, mest för mig själv. :)

Efter återbud om bakfylla och tidsbrist åkte jag själv till Sulvik igår med vovven.
Cloggade i linne och njöt av värmen.
Det var läänge sen jag cloggade, jag hade svårt att lita på systemet, drog upp jumarn och satte mig efter varje move för att känna mig trygg. Körde ett backup-rep med dubbelt halvslag i karbin, det var smidigt att ha två rep när jag bytte mellan grigri och jumar. Skulle dock hellre ha en trango cinch och slippa vassa taggar mot mitt kära rep. Önskelistan växer..
Hängde på leden Familjeterapi, nästan torrt och superfint. Korpen flög runt och skrålade ( hoppas få se deras ungar senare i vår) och Loka lekte i träsket nedanför klippan. Fin dag!

Lite klättring i Årjäng hanns med tidigare i veckan, ledde trad och kände mig lycklig och livrädd.

Lynnie Diamond är fortfarande dyblöt, kände lite på movsen, hade svårast för starten vilket ju är positivt, pillade loss en liten diamantsten som satt löst och fick ett något bättre fotsteg i det känsliga högre upp. Slutet är enkelt. It´s all in your head..
I huvudet samsas den stora frågan Varför? med olika riskscenarion. Jag blir nog aldrig någon tuff high ball-tjej. Kan dock inte släppa leden, den har bitit sig fast i bakhuvudet flera år och känns som en viktig milstolpe i min utveckling som klättrare. Får passa på när vi har finbesök med många crashpads så jag iallafall slipper oroa mig för att hamna på stenblockskanten och bryta fötterna. (För den som undrar så går de första 5 meterna inte att säkra på leden)

Gick instruktörskurs (inomhus) i lördags, kändes riktigt bra. Fick flera bra metodik-tips och bra genomgångar av ansvarsfrågor, försäkringar osv. Nu gäller bara att träna vidare så jag klarar examinationen i höst.

Ikväll har jag hand om barn och ungdomsgrupperna, tänkte att de ska få klättra ute för första gången. Jag var och kikade på falleberget på lunchen, ganska blött, men ändå någorlunda OK. Får se om de blir avskräckta eller klätterbitna på riktigt. Synd att vi har så få lätta barnleder runt Arvika.

Solsken i fjällen

YEAH!!!

Årets sylträff med Girls Get Higher bjöd på 5 dagar solsken!

Fina Annika lånade ut sin hund Simba som drog runt mig över de snötäckta vidderna. Som ett surrealistiskt månlandskap, vi kämpade oss fram i vinden för att sen flyga nerför backarna. Jag, Simba och Kristina skidade till Gåsenstugan, och sen tillbaka på sydsidan dagen därpå. Ren njutning för kropp och själ. Fjällvind i lungorna som ger energi, solsken som ger lycka, snö som ger en känsla av oövervinnerlighet och drömmar.

På lördagen var jag med på workshops i stegjärn och isyx-teknik och grunderna i glaciärvandring. Anna Malou gjorde sitt bästa för att lära oss en tredagarskurs på några timmar, och lyckades med att inspirera till nya drömmar om toppturer i Norge och alperna. Tack Malou för en superbra dag!

Jag tror alla 30 brudarna åkte hem med nya fräknar och ett solskensleende på läpparna. Nu närmar sig våren med stormsteg, på onsdag blir årets första press på Lynnie Diamond :))

Fan vad livet är gött!

Vårkänslor

Det liksom pirrar i hela kroppen, när man vaknar på morgonen av att solen lyser in genom fönstret.
Idag hade jag min utomhuspremiär för i år. Startade med samma led som jag avslutade med i fjol, Vägga i Årjäng. Mest för att det var den som först kom fram i solskenet.
Visst, jag var rädd. Livrädd, men ändå med en liten distans till det, som att jag kunde klappa den rädda Moa på huvudet och säga Såja, det finns ju ingenting att vara rädd för, klättra nu bara lilla vän. Upp kom jag, och sen satt det där, det där leendet som var helt hopplöst att sudda bort. Det där leendet som bekräftar för mig att klättring gör mig lycklig. Att våren faktiskt är här, även om vinden blåser kallt över årjängssjön och fingrar och tår känns som isbitar.
Nästa vecka bär det av till sylarna för skidåkning och vinterklättring, men sen, när jag kommer hem igen, då Moder Jord vill jag ha Klippklättring för hela slanten, ingen mer snö, bara sol, sol och torr klippa.
Det kändes fint att börja där jag slutade i höstas. I år ska jag bli så djävla grymt bra på att klättra, och jag ska klättra så sjukt mycket! och bara tanken på att snart, snart kommer Lynnie Diamond att torka, gör att leendet bryter ut igen, ett vanvettsleende av Lycka, av Längtan, av Liv.

Räddning och träning

Kamraträddningsträff i Tanto, Stockholm med Girls Get Higher, tränar hissar. Satan vad tungt! Med en 5:1 hiss med Petzl mini traxion lyckades jag till sist få upp min vid det laget halvt ihjälfrusna kompis. Frågan är nu om man ska införskaffa en traxion och släpa med den på selen alla långturer.. Eller om man ska räkna med att vid en riktig nödsituation så blir man sjukt mycket starkare. Det här känns oavsett som något jag borde träna mer på. Hoppas på ett träningspass på söndag på Ställverket.

Min packning för Stockholmsresan.. vadå? Brukar inte alla ha med liggunderlag, thermos, täckbyxor och pannlampa när de ska till storstan?

Kikade på K2, gillar skarpt strukturväggen! Funderar över hur grym man skulle bli om man hade tillgång till en sån här hall hela vintern.. En eloge till ledbyggarna, både jag och David kom efter varje ny led ner med ett leende på läpparna och ett - Ja, den var också fin! Nästan nästan som att klättra ute, med fin friktion i layback. Tack David för sällskapet, och tack Anna och David för den supergoda middagen efteråt!

Loka hälsade också på en kompis, Jacko. Vårsolen lyste och ingav hopp om framtiden.

Val av liv

Det svåraste i livet tycker jag är att välja vilket liv man vill leva. I helgen var jag med Sara upp till Orsa för att hjälpa till med deras draghundar. En dag vid Grönklitt med turistkörning, och en dag då jag och Sara själva tog med ett spann på tur runt sjön. En så otroligt fin dag, trots kylan.

Ibland längtar jag norrut. Tänker mig en liten gård utanför Östersund. Ett eget spann med hundar, fjällen inpå husknuten och en lugn atmosfär.

Ibland längtar jag söderut. Längre klättersäsong, kanske en B&B på Sardinien.

Återkommer alltid till att jag vill ha allt. Jag klarar inte att välja. Därför vill jag bo kvar i Arvika. Okej avstånd till Göteborg & Bohuslän, Nissedal, Jotunheimen, Jämtlandsfjällen och familjen utanför Uppsala. Långt från allt, men inte omöjligt långt.

Jag önskar att min tid räckte till att satsa helhjärtat på allt. Jag önskar att jag någon gång fick bli nöjd över vad jag gjort. Men då måste jag välja bort något annat, och det vill jag inte. Kanske borde jag istället sikta på acceptans. Att acceptera mitt spretiga jag. Sikta på att träna hunden, klättra i bergen, dra igång keramikateljé, hålla kurser, bygga växthus, odla tomater, jobba som servicetekniker, åka skidor, sova ute, köra hundspann, äta pannkakor med mina kära, filosofera över en kanna te, förlora mig själv i en bra bok, vandra i skogen, hugga ved, elda, skotta snö, köpa en till hund, cykla långt, resa, klättra ännu mera och aldrig glömma att berätta för mina nära att jag tycker om dom så himla mycket, precis som dom är. Och sen acceptera att jag inte kommer hinna allt, eller ens hälften.

Ge honom ett par år så...

Observera den optimalt utspridda sloper-högern
Han kör öppen crimp med vänster hand. För det är ju i den man vill vara stark.
Heelhooken läggs naturligt i nackhöjd(!) och tungan är med och styr.
Förstå vad mycket han kommer krossa i fontan när vi åker ner. wohoo