Klubbresa till Bohuslän

Jag tyckte det var en fin idé med en klubbresa till Bohuslän, men vet faktiskt inte vart alla Jösserävar tagit vägen. Inte var de i Bohus iallafall. Tråkigt om klubben är i utdöende tycker jag. Men kanske att den återuppstår i höst, när inomhussäsongen börjar igen. Suck.

På parkeringen till Klättertorpet stod det iallafall 38 bilar på fredagskvällen. Fullt ös, och lika fullt var det tydligen vid klubbstugan. Måste varit nån slags rekord?

Jag åkte ner med en lång ticklist, men fick åka hem med en längre. Jamspricka nr 2 i Skälefjäll är fan inte att leka med! Känner besattheten komma krypande, känner hur det maler i bakhuvudet, hur jag resonerar med mig själv angående kompdagar, solskensdagar, semesterdagar och vad som är viktigt i livet. Är det inte självklart att klättringen är viktigast? Jag vet inte, men jag vet att det är klättringen som håller samman livet, som håller kursen, håller farten, håller ihop hjärtat med själen.

Ikväll kommer jag minnas smaken av havsvatten i Govik. Hettan från klippväggarna i Välseröd. Överflödet av leenden, ostar, oliver, vin, mat, mera mat och öl på kvällen vid torpet med alla underbara människor jag lärt känna senaste åren. Känslan av att toppa ur Järnkaminen, drypandes av svett, men med triumf i blicken. Onsight! Jag kan klättra trad onsight! och det är LYCKA! även om jag vill bli bättre NU och klättra hårdare, och smidigare, och modigare, och.. måste jag verkligen gå till jobbet imorn? ja jag kommer minnas räk och fetaost-pajen på Röe Gård, kommer minnas när snöleoparderna kastade sig över köttbenen på Nordens Ark, kommer minnas hur jag står halvvägs upp på Bergkirstis Polska och bävar för jag har för lite säkringar och de jag har är fel storlek och leden är så fin att man bara vill klättra och klättra och klättra för evigt..

men nu är jag hemma, och det åskar och blåser ute, och vallmon har slagit ut.