Det svåraste i livet tycker jag är att välja vilket liv man vill leva. I helgen var jag med Sara upp till Orsa för att hjälpa till med deras draghundar. En dag vid Grönklitt med turistkörning, och en dag då jag och Sara själva tog med ett spann på tur runt sjön. En så otroligt fin dag, trots kylan.Ibland längtar jag norrut. Tänker mig en liten gård utanför Östersund. Ett eget spann med hundar, fjällen inpå husknuten och en lugn atmosfär.
Ibland längtar jag söderut. Längre klättersäsong, kanske en B&B på Sardinien.
Återkommer alltid till att jag vill ha allt. Jag klarar inte att välja. Därför vill jag bo kvar i Arvika. Okej avstånd till Göteborg & Bohuslän, Nissedal, Jotunheimen, Jämtlandsfjällen och familjen utanför Uppsala. Långt från allt, men inte omöjligt långt.
Jag önskar att min tid räckte till att satsa helhjärtat på allt. Jag önskar att jag någon gång fick bli nöjd över vad jag gjort. Men då måste jag välja bort något annat, och det vill jag inte. Kanske borde jag istället sikta på acceptans. Att acceptera mitt spretiga jag. Sikta på att träna hunden, klättra i bergen, dra igång keramikateljé, hålla kurser, bygga växthus, odla tomater, jobba som servicetekniker, åka skidor, sova ute, köra hundspann, äta pannkakor med mina kära, filosofera över en kanna te, förlora mig själv i en bra bok, vandra i skogen, hugga ved, elda, skotta snö, köpa en till hund, cykla långt, resa, klättra ännu mera och aldrig glömma att berätta för mina nära att jag tycker om dom så himla mycket, precis som dom är. Och sen acceptera att jag inte kommer hinna allt, eller ens hälften.
