Vårkänslor

Det liksom pirrar i hela kroppen, när man vaknar på morgonen av att solen lyser in genom fönstret.
Idag hade jag min utomhuspremiär för i år. Startade med samma led som jag avslutade med i fjol, Vägga i Årjäng. Mest för att det var den som först kom fram i solskenet.
Visst, jag var rädd. Livrädd, men ändå med en liten distans till det, som att jag kunde klappa den rädda Moa på huvudet och säga Såja, det finns ju ingenting att vara rädd för, klättra nu bara lilla vän. Upp kom jag, och sen satt det där, det där leendet som var helt hopplöst att sudda bort. Det där leendet som bekräftar för mig att klättring gör mig lycklig. Att våren faktiskt är här, även om vinden blåser kallt över årjängssjön och fingrar och tår känns som isbitar.
Nästa vecka bär det av till sylarna för skidåkning och vinterklättring, men sen, när jag kommer hem igen, då Moder Jord vill jag ha Klippklättring för hela slanten, ingen mer snö, bara sol, sol och torr klippa.
Det kändes fint att börja där jag slutade i höstas. I år ska jag bli så djävla grymt bra på att klättra, och jag ska klättra så sjukt mycket! och bara tanken på att snart, snart kommer Lynnie Diamond att torka, gör att leendet bryter ut igen, ett vanvettsleende av Lycka, av Längtan, av Liv.