måndag 11 oktober 2010

Uppvärmning inför Sardinernas land

På stand i solskenet.


Crack 7+. En så klockren linje, ett så omöjligt crux.


Finaste höstdagen på simonsberget.



Min egen oas i värmlandsskogen.


Höstljus på min stuga.



Jag är lite trött på att berätta. Trött på mig själv, på mina försök att hävda mig. Kanske mest för att det gör att jag sätter lite extra press på mig själv att prestera. Men är det inte därför jag skriver? Hmm. Kanske allt bara är som det ska.

Hösten är här på riktigt. Sticket är otroligt. Färgerna gör mig berusad. Syret i luften får mig att må så himla bra.

Helgen bjöd på mental träning vid simonsberget och bistaberget. Klättringen flöt, kändes naturlig. Fallträning, ledträning, prat om mål och visualisering har stärkt mig. Det känns som en nystart. Ledde en 6a+ på bistaberget utan häng med kalkstensliknande klippkvalité och tänkte att såhär, precis såhär ska jag klättra på Sardinien. Nya mål är satta, gamla är utvärderade. Men bäst var att träffa "gänget". Det finns ingenting som är så inspirerande som att kämpa, var och en för sig, åt samma håll, med samma engagemang.

Nedräkning till Sardinien: 12 dagar kvar.

2 kommentarer:

Emil Wall sa...

Härligt att ha något som Sardinien att se fram emot! De prestationskrav som du känner är nog ofarliga, rentav nyttiga, så länge som du klarar av att leva upp till dem och inte stressar sönder dig på grund av dem. Om du inte klarar det så får du helt enkelt jobba på att fösa bort dem - de finns ju trots allt för att du har skapat dem, inte någon annan. :)

miklu sa...

Hoppas på fler inlägg från GGH träffar... för oss som inte hinner med träffarna är det grymt inspirerande att läsa / se om dem!!